Mola/Druvbörd
Anonym (skräpmola) skrev 2011-05-21 20:58:13 följande:
...Kom ihåg att du inte är skyldig din omgivning att hålla någon sorts sken uppe, om du orkar, försök förklara för dem hur du känner. Om du inte orkar, strunt i det, var arg och be dem som inte kan acceptera det att dra åt skogen. + molan så har vi ju alla dessutom förlorat det barn vi trodde att vi bar på, det försvinner inte bara för att provsvaren ser bra ut.Men du har ju rätt, anonym. När man förlorar ett barn så förlorar man faktiskt en massa förhoppningar också. Inom vården pratas det bara om kroppen och värden, men status på själen diskuteras sällan. Jag vet inte ens om jag kommer att våga prova igen, även om nu allt går bra.
Rent allmänt tycker jag att det känns som att man inte har samma rätt att sörja om man förlorar sitt barn innan det enligt lagens mening är ett barn. Vad är det egentligen för skillnad på om det skiter sig i vecka tretton eller tjugo? Visst, barnet får ett namn. Men man har ju samma förhoppningar oavsett när det händer.
Men är det tidigt så "räknas" det liksom inte riktigt. Det är bara att "rycka upp sig" och "prova igen", tydligen.
). Känner mig i och för sig som en urvriden disktrasa, så otroligt trött, efter stressen både från detta och från de senaste 7 årens jobbsituation som nu också löst sig, men det är en BRA känsla. Nu ska jag bara ta det lungt de sista 2-4 månaderna och passa på att göra sånt som man kanske inte kan/vill göra som gravid eller med barn. För sen jäklar... 
