Mola/Druvbörd

Hello!

Är tillbaka igen. Blev så less på allt i somras att jag avregistrerade mitt gamla nick, så är nu inne på nr2. Kom ner på 0 i slutet på sommaren och det är bra. Har väl två månadstester kvar, förhoppningsvis. Måste bara fråga er en sak. Min mola upptäcktes i maj efter ma-skrapning. Sedan dess har jag fått ny kopparspiral. Det har funkat sådär.

Den första hoppade ut vid mens. Sedan fick jag en ny. Och djävulskt ont i magen och trodde såklart att den nya var på väg ut den med. Men, åkte in till akuten och på vul syntes att den satt perfekt. Fick däremot konstaterat att det var livmoderinflammation. En häst-penicillinkur senare kändes det mycket bättre.

Men, det känns inte helt bra i magen. Har en ömhetskänsla / obehagskänsla i livmodern och ibland ut i äggledarna. Ibland så mycket att jag funderar på att kontakta kk, men som ni vet så drar man sig ju in i det längsta. Vad ska de göra liksom? Konstatera att spiralen inte funkar? Jag vägrar äta p-piller, så det är inget alternativ.

Ärligt talat, vissa dagar känner jag bara för att operera bort hela skiten, ungefär. Någon annan som känner igen sig?

Oj, vad långt det blev.
Kram Skorpsmula

Tack för era svar! Får klura på det. Vadå? Längtan? Lust? Vad är det? Känns som hela känslolivet går på sparlåga, ungefär. Känner mig så besviken på min j***a skitkropp som har svikit så. Och fyra graviditeter har förändrat kroppen, så att det inte känns som jag längre. Jag visste ju att det skulle hända, men "skulle" ju få något för det, det var liksom dealen.

Vågar knappt känna efter hur jag mår egentligen. Kom på så smart att om man är extremt sysselsatt med att tänka på annat, så slipper man tänka på tråkigheter. Problemet är bara att så fort man inte har något särskilt som ockuperar hjärnan så anfaller de dystra tankarna bakifrån. Kan bli helt nockad, utan förvarning.

Dessutom påpekar omvärlden ständigt att "nu har det gått så lång tid, så nu är det dags att gå vidare - ingen idé att älta". Har verkligen försökt att fokusera på positiva saker. Håller inne och håller inne och tycker mig ha kontroll och så helt plötsligt exploderar allt, i rena vredesutbrott och diverse destruktiva tankar.

Låter som att man borde gå och prata med någon, eller hur? Men jag är så trött på att låta min kropp köra med mig, vill ju ta kommandot och bestämma lite själv nu.

Hur sjutton hanterar ni era känslor?

Kram

Hej! Ursäkta att jag var seg med att svara. Ibland känns det så tungt med fl, men nu är det lite mer uppåt igen! Min gamla kurator ringde häromdagen och frågade hur det var, så jag passade på att boka in en tid. Skönt att prata av sig! Hon sa att det är en klassiker att om man inte kan gråta, så man blir arg istället.

Min man var också med på ett samtal och det kändes bra. Vi pratade om att man måste säga ifrån när man behöver närhet, för ens partner är ju inte tankeläsare. Och det ligger något i det, åtminstone för mig. När vi åkte hem så sa maken att det måste vara en kvinnas dröm att ha ett sådant jobb (kurator), så att man får prata av sig hela dagarna. Hahaha.

Lavinia: Tusen tack för ditt långa svar! Det var väldigt gripande och personligt. Ska tänka på det där med kudden. Illa med foten, men det är inte alltid lätt att tänka klart, eller hur? Det kändes väldigt skönt att höra att jag inte är ensam. De där tankarna som du beskriver är så himla tabu. Man SKA vara glad för andras skull. Även om man verkligen vill det, och försöker, så kan det vara väldigt svårt ibland, eller hur?

Vombat: Jag har faktiskt funderat på att ta bort spiralen. Ärligt talat, om värdena är snällt nere på noll och det bara är någon månad kvar så kan det inte vara hela världen...

Många kramar på er!

Håller med Lavinia, det verkar blåsa positiva vindar här nu. Måste bara berätta en skum grej. Är 4 dagar sen. Dag 34, räknat sen sista mensens första dag, 37,3 i temp (nyss). Har ju kopparspiral. Testade negativt tidigare idag. Så hallå, varför inte dra igång då?

Inget jobb för män då kanske, med andra ord. Går liksom inte att slölyssna framför datorn och svara nästan rätt. Hahaha.

Jag kände inget särskilt vid mol-grav. Inget som fick mig att misstänka att det skulle vara fel. Allt började "som vanligt", molvärk, ömma bröst, febrig känsla. Sedan kring v 7-8 (tror jag), dök illamåendet upp med besked och stannade ända till op. Det var som konstant åksjuka, och jag kunde knappt gå ur soffan. Hulkade ej, dock. Sen lite senare kom andfåddheten. Det var ju löjligt att inte kunna gå ner på stan (slät mark, typ 4 kvarter) utan att flåsa. Vet fortfarande inte om det berodde på molan eller på stress.

Ärligt talat, det är ju inte alls stor risk för att du skulle råka ut för samma sak igen! Det är mycket större chans att allt går jättebra.

Lycka till!

Hellie: Välkommen hit. Du är i gott sällskap, för alla är verkligen fantastiska här och stöttar. 

Anonym (vraket): Det har väl med halveringstid att göra, det är visst därför det går segt på slutet. Från 30000-15000 tar lika lång tid som 6-3, om jag har förstått det rätt.

Kram!

Kaisa7: Fy, vilken ruskig berättelse! Starkt av dig att berätta om det. Beklagar verkligen. Om jag läser mellan raderna så får jag en känsla av att du anklagar dig själv lite, att anser att du "borde ha förstått" eller borde "vetat bättre". Stämmer det eller är jag helt ute och cyklar? Ligger det någon sanning i det - läs vidare:

Anklaga inte dig själv. Du ville ju att allt skulle gå bra och du hoppades på det. Alla runt omkring (mig åtminstone) brukar vara bra på att påpeka att man ska tänka det bästa. Det är lätt att lägga ihop saker i efterhand och tänka att man borde ha fattat. Men när du var där, då, så var det inte självklart. Därför kan varken du eller någon annan säga att du borde ha fattat.

Det är lätt att vara för hård mot sig själv, för det är tyvärr ingen som säger emot eller protesterar.

Anonym (Grubbel tjej) och Hellie: Bli inte förskräckta om värdet inte har gått ner så mycket som ni hoppas på. Värdet halveras hela tiden (åtminstone för mig som hade partiell). Alltså kan det sjunka 100-50 på två veckor, 50-25 nästa två, 25-12 nästa osv. Fingerade tal, men ni fattar vinken va? Att det kan ta längre tid och sega på slutet, innan man är nere på 0. Så håll ut!

Kaisa7: Jag menade bara att det är lätt att anklaga sig själv för att man borde ha förstått. Inte att det skulle vara ditt fel det som hänt. Hoppas att du inte missförstod. Kanske läste fel mellan raderna, men har anklagat mig själv rätt duktigt och har varit förbannad på min dumma kropp som hittar på en massa jäkelskap. Gott att det kroppsliga verkar vara under kontroll för dig. Hoppas att ni får en bra jul trots allt. Ska ni baka pepparkakshus?

Var hos läkaren häromdagen och är nu helt friskförklarad, peppar peppar. Plussade igår men kan inte känna någon större lycka än, får väl se hur det går. Lämnar tråden nu och önskar allt gott till er här inne! Många kramar.

Hej!

Tråkigt och roligt att den här tråden fortfarande lever. Skulle gärna vilja instämma med Anonym om att det är viktigt att vänta tiden ut! Både för att vara säker på att spår av molan inte ska fortsätta växa, men även för att man ska få tid att läka mentalt.

För mig gick det så snabbt alltihop, fick konstaterat ma i v 11, som efter skrapning visade sig vara partiell mola. Då hade jag siktet helt inställt på att försöka igen direkt och blev helt knäckt. Men så här i backspegeln så var förbudstiden oerhört nyttig. Jag hade inte mått bra psykiskt om jag hade fått barn, utan att bearbeta det som varit. Tror inte att det är bra att "hoppa över" att känna efter - rätt vad det är så ramlar gammal skit över en igen och attackerar bakifrån - när man minst vill och anar.

Om det är någon här som har drabbats av upprepade missfall, så kan jag varmt rekommendera att söka sig till Dr Lennart Blomqvist på Borås Lasarett. Han forskar om just detta och en varmare och mer empatisk människa får man leta efter!

Åh, så tråkigt! Beklagar verkligen. Vet hur ont det gör när hoppet slits ifrån en så där.

Gjorde en skrapning i v 11 pga ma och blödde inte så mycket efteråt. Vid ma/mf i v 13 blödde det sjukt mycket, men avstannade nästan helt när allt hade kommit ut. Tror att det borde avta ganska snart för dig också, nu när det ska vara rent, kanske blir som mens / avslag i en vecka eller två. Blöder du mer (alltså mycket) så bör du nog inte tveka att åka in akut! Eller om du skulle få feber.

Sköt om dig! Många kramar