detta verkar vara en tråd för mig. min sambo är troligen bipolär och utreds just nu. under tiden sjlälvmedicinerar han med alkohol mest varje dag. detta tar verkligen kål på mig och funderar på att lämna, men inte så lätt när man har två små barn varav ett under 1 år...
mamman:
Han har ingen direkt sjukdomshistoria. hans mamma är bipolär och även andra närstående. Först trodde jag att han var på väg mot alkoholism men efter att ha tagit upp detta med hans närstående som har denna sjukdomen då jag berättade hur det låg till så fick jag veta att det här är något dom har misstänkt länge. Att han är bipolär alltså. (jag har bara varit med min sambo i 4 år)
Han har varit djupt deprimerad, sängliggande, innan han träffade mig. Nu känns det som att han är i nån form av blandtillstånd. Han har väldigt svårt att varva ner, tar upp nya projekt hela tiden trots att han vet i hur dålig form han är (fast de påbörjas oftast inte), sover fruktansvärt dåligt - med alkohol i kroppen sover han mer men det blir ju ändå ingen bra sömn. Kan vara full av energi ena stunden varav nästa sekund bara *ta slut* och behöva lägga sig ner. Är aggressiv och i vissa fall verkar han ha en väldigt konstig självbild, som att han står över alla andra på nåt sätt.
Det som är mest jobbigt är hans alkoholkonsumtion, jag är rädd att det har övergått i ett beroende. Han lovar och svär att så fort han får medicinering som tar bort hans ångest ska han sluta självmedicinera, men jag tvivlar.
Jag vill bara ha min underbara sambo tillbaka, han var en helt annan människa när vi träffades för fyra år sedan. Mitt hopp står idag till medicineringen, annars kommer vår familj splittras.
Jag känner igen det där du skriver om att få ta så mycket skit, ska man bara svälja allt och gå vidare? I två års tid har han fått mig att tro att det är mitt fel att han mår dåligt och dricker. Han kan säga de elakaste saker när han får ett utbrott. Har inget tålamod med barnen. Mina känslor för sambon är ju inte odödliga, det känns som att man bara är helt tom nu.
Som läget är just nu är det ingen ide att prata om de jobbiga sakerna med honom, jag ska ta upp det när han mår lite bättre så att han faktiskt inser vad han själv gör.
Vad skönt att medicinen verkar hjälpa din man! Din man är bipolär också vad jag förstod? Min svärmor får litium och det har verkligen gett henne livet tillbaka. Känner du att det här är lösningen på din mans problem eller är du rädd att det bara är en tillfällig lösning?
Tror att vi anhöriga mår minst lika dåligt.
