Levercancer-Är det kört nu?

Hej! jag är lite i samma situation som du.. fast det är min pappa som har fått metastaser i levern, och cancer i lymfkörtlar, lunga och något mer ställe.. Jag tror att det bara är att hålla tummarna för att allt går bra. Vi fick veta spridning osv förra veckan, och idag eller i morgon får han besked om behandling..
Vet verkligen hur jobbigt och oroligt det är, men man kan ju bara förlita sig på att läkarna vet vad de sysslar med och att vad det än är, ger önskat resultat :-/

min mamma hadde i äggstockar o livmoder opererades med bra resultat...o fick 5 cellgiftbeh.....sen sa dom att det satt i levern så nu har hon fått 3 beh för det..imorrn rönken o onsdag får vi reda på resultatet

Hej!
Tack för era svar. Mamma får sin första cellgiftsbehandling idag och ska få det under tre månader. När man läser prognoser ser det ju inte så ljust ut och jag är rädd att hon ska bli sjuk fort. Detta är så nytt så det är svårt att hålla humöret uppe men jag försöker för hennes skull och grinar när jag är ensam...

Jag har inga uppmuntrande ord, när min mormor drabbades vid 65, så var hon "borta" på tre månader, en cytostaika behandling hann hon genomgå och sedan blev hon sämre och sämre, med andra ord, det gick fort. Men sedan finns det människor som har överlevt också, som kanske itne gått så länge med oupptäckt cancer i lever, eller som inte har spridd.. Var stark, men våga även visa dina känslor, i bland är det det som är att vara stark vet du .

Hej TS.

min man dog 95 av en tumör i munnen....o inga metastaser...nu får vi se hur det blir med mamma hon blev sjuk i juni så 10 beh hittils

Ja samma här.. trodde de värsta känslostormarna var över för min del.. blev lite lugnare ändå, när vi fick veta att dom ska starta behandling direkt efter påsk. Men så jobbade jag två nio-timmars pass lördag och söndag typ natt.. och var så trött igår. Är själv gravid i vecka 22 också, och igår fick jag värsta psykbrytet.. orkade inte med min lilla 2,5 åring som gjorde allt för att provocera utan började störtgråta och sprang in på toa, sen gick jag och la mig och grinade i en halvtimme eller något. Vet inte riktigt om det beror på pappas cancer eller om det bara är mycket överhuvudtaget nu, men men..Aj! min pappa är 68 och vi har just fått veta.. det där låter inte så roligt alls. Särskilt inte som hans cancer är så utspridd.. han ska som sagt starta med cellgifter efter påsk.. hade jag fått bestämma skulle det startas NU.. känns ju som om det är bråttom.. det är så utspritt..

Vill helst försöka låta bli att tänka på det alls så länge det går. Hur ska man annars orka när man väl måste tänka på det? när det börjar märkas.. eller usch.

ingen vet någonsin hur lång tid någon har kvar, så är det ju egentligen.. men när en sådan sjukdomsbild på allvar ligger och hotar din pappas liv som den nu gör, så vänds världen upp och ned samtidigt som allt känns overkligt och distanserat. det är svårt och det finns inget rätt eller fel. tillbringa tid med din pappa, berätta för honom vad du känner och vad han betyder för dig, berätta för honom uitfall om du har någon tro på vad som kan  ske efter döden, prata om gamla minnen, skratta och gråt tillsammans.  Själv avskärmade jag mig känslomässigt samtidigt som jag var där fysiskt ganska ofta, men jag hann i allafall med att genom ett brev berätta för mormor vad hon har betytt och betyder fortfarande.det kändes bra för mig, och hon blev glad över det, det vet jag.   anledningen till att jag itne grät i hennes närhet var för att jag inte vile att hon skulle få skuldkänslor för att jag var ledsen, nu efteråt så undrar jag om hon kanske undrade om jag ens kände någonting alls. . det är svårt att svara på.
kontentan är att vi kan inte veta hur lång tid vi har på oss, lev livet med känslor och gärningar, fullt ut

Ja, känslostormar är det men mamma är lugn. Hennes läkare inger ändå hopp och säger att han tror de kan få bort detta. Vi är positiva även om vi är förberedda på det värsta. Mamma har fått cellgift i två dagar och mår bra, hon säger att hon till och med känner sig bättre. Hennes matlust har kommit tillbaka så smått. Det känns som om det går åt rätt håll men jag tycker det värsta är att veta att det faktiskt kan vända och det kan vända snabbt.

Hej

Först vill jag krama om dig.. det är inget roligt besked att få. Jag har själv malignt melanom som har spridit sig till lungorna och under huden.

Jag misstänker att din mamma kommer få mer cellgiftsbehandlingar än tre månader. De kör nämligen i tremånaderscykler.. alltså cellgifter i tre månader sedan röntgen och sedan tre månader till.. röntgen osv. Själv har jag fått i ett år nu. Skall alltså få min fjärde i nästa vecka. Jag får var fjärde vecka. Det jag vill säga är att hon inte skall räkna med att vara "frisk" efter tre månader... utan då röntgar de och fortsätter utefter det. Min läkare har sagt att om de skulle få bort alla metastaser på mig så fortsätter hon behandla i ett år till ändå. Så jag vet att jag har låååååååång tid kvar.

Mina metastaser har krympt något vilket är bra. Du har rätt att Malingt Melanom (misstänker att det är det som hon har) inte har så positiva prognoser.. jag läser själv statistik ibland och blir ledsen och rädd, men vi är inte statistiken.. det finns ju dom som det går ganska bra för.

Att hon fått aptit igen kan bero på kortisonet hon får i samband med cellgifterna.. de gör mig väldigt hungrig.