misshandlar han mig psykiskt?
Vännen. Jag säger bara det.
Vännen. Du kan och du vågar.
Du har ju vågat skriva till oss alla här. 
Du har börjat, nu är det bara dags att fortsätta för din och din lille sons skull.
Han är ingenting att hålla i när stormen blåser. Han är ingen som ger dig trygghet och bra och positiv energi. Han ger dig inte kärlek, för att skälla och trycka ner, det är inte kärlek.
Jag såg en teaterpjäs en gång, minns inte vad den handlade om, men jag minns en scen. Den handlade om en gatusopare:
"När jag ser alla mil med jobb jag har framför mig så verkar det helt omöjligt, men om jag tar det gatsten för gatsten blir det överblickbart. "
Så tänker jag i jobbiga situationer.
Du är inte ensam. Ring din poliskompis! Han hjälper dig, och hans vänner också. Där har du ju verkligen ett ess i rockärmen!
Du kan gå till en kyrka och prata om du vill, det finns hjälp att få.
Och som du nu har märkt så har du MÅNGA som stöttar dig här. Jag önskar att du och jag skulle kunna byta plats för en dag. Dels skulle du få uppleva trygg sann kärlek (jo, jag har haft mina törnar av kassa killar, men hittat en bra nu) som den ska vara efter ett halvår, dels skulle jag kunna göra grovjobbet åt dig och lämna karln!
Lycka till. Och var stark, för det är du, innerst inne! (Du har ju klarat av att föda barn och uppfostrat honom till en liten människa, det är inte det enklaste!) Du verkar vara en varm, snäll och kärleksfull människa, slösa inte det på någon som inte förtjänar just din uppmärksamhet och ömhet!
Du är inte ensam!
Kram till dig!
