MLT skrev 2010-04-01 17:59:15 följande:
Jag förlorade min sambo sen 6 år tillbaka den 21 maj 2005 och vårt barn i magen fyra månader senare. Vi var 24 år gamla och han blev ihjälslagen framför mina ögon, oprovocerat gatuvåld, han visste inte att han skulle bli pappa när han dog. Han var precis som din man, hjälpsam och snäll utan att man behövde be om det. Han var min allra bästa vän och vi kunde prata om precis allt, helt plötsligt var han borta och kvar fanns bara den där fruktansvärda tomheten som tog så mycket plats att man knappt fick plats med ett andetag. Det har snart gått 5 år och jag har ett helt nytt liv idag, har träffat en ny kille och vi har ett barn på väg. Jag älskar honom och mitt liv, men samtidigt vet jag att jag har en själsfrände och bästa vän som väntar på mig. Du skriver att du frågar dig varför fel människa dog och jag har frågat mig själv samma sak, men tror du inte att det är vi som har det svårast, vi som blev kvar? Hade du velat att din man fick leva kvar, ensam med sorgen? Det finns så många kärleksförklaringar som går ut på att 'jag skulle dö för dig', men det känns så lätt. Det svåra är ju att leva kvar..
Åh gud vad hemskt! beklagar verkligen det du fått gå ignom... tragiskt.
