Min man dog :(

Jag förlorade min sambo sen 6 år tillbaka den 21 maj 2005 och vårt barn i magen fyra månader senare. Vi var 24 år gamla och han blev ihjälslagen framför mina ögon, oprovocerat gatuvåld, han visste inte att han skulle bli pappa när han dog. Han var precis som din man, hjälpsam och snäll utan att man behövde be om det. Han var min allra bästa vän och vi kunde prata om precis allt, helt plötsligt var han borta och kvar fanns bara den där fruktansvärda tomheten som tog så mycket plats att man knappt fick plats med ett andetag.

Det har snart gått 5 år och jag har ett helt nytt liv idag, har träffat en ny kille och vi har ett barn på väg. Jag älskar honom och mitt liv, men samtidigt vet jag att jag har en själsfrände och bästa vän som väntar på mig.

Du skriver att du frågar dig varför fel människa dog och jag har frågat mig själv samma sak, men tror du inte att det är vi som har det svårast, vi som blev kvar? Hade du velat att din man fick leva kvar, ensam med sorgen? Det finns så många kärleksförklaringar som går ut på att 'jag skulle dö för dig', men det känns så lätt. Det svåra är ju att leva kvar..

Har du någon att prata med, en kurator eller liknande? Jag pratade med en kurator i två år och hade inte kunnat gå vidare så bra utan hennes stöd. Nu har du ett barn att ta hand om så du kanske har blivit tvingad att ha ett strukturerat liv för hennes skull, men det kan vara skönt att få höra hur kroppen reagerar i olika perioder och varför. Förra påsken gick du säkert igenom timme för timme vad som hände när din man dog och den här påsken minns du hur du mådde förra året. Efter 4 år gick jag fortfarande igenom exakt vad som hände de dagarna då min sambo och mitt barn dog och när dödsögonblicket kom reagerar hela kroppen. Jag kommer ihåg hur jag tyckte det var jobbigt när det blev nya årstider i början, det kändes som att jag kom längre och längre ifrån min sambo. Lukten av vår är fortfarande jobbig, eftersom han dog på våren. Det kan vara skönt att prata med någon som vet hur kroppen fungerar efter att man gått igenom något så jobbigt, att höra att ens tankar är normala..