Min man dog :(

Jag vet hur det känns. I september 2009 förlorade min dotter sin pappa.
Vi var sjutton år när hon kom. Oskar var en sån perfekt pappa. Vi pluggade gymnasiet båda två. Jag var hemma 7 månader med dottern, han var sen hemma ett år. Sen gick vi klart gymnasiet. Han var så super, han var så där som man inte kunde tro att killr kunde va. 2008 delade vi på oss. Vi hade väl växt ifrån varandra, men han var fortfarande en supervän! 
Den 20e september var han som vanligt ute och åkte på sin longboard, en av sveriges bästa åkare, något gick fel och sekunden senare var han borta för alltid. Enda gången han inte hade hjälm så ramlade han, huvudet gick sönder och han försvann direkt. Han togs till sjukhuset, sedan ilfart till lkpgs sjukhus. Respirator inkopplad, det var ju inte Oskar som låg där heller.. det där var någon annan. Nästan på minuten ett dygn efter kraschen kom första testsvaret, hjärndöd, jag fick åka de dryga 10 milen hem, medans han fortfarande hölls igång av maskiner, för att berätta för vår dotter att pappa är död. Det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Han låg där, hjärtat slog, han andades, ändå fick jag säga att pappa var död. 17.30 kom andra diagnostiken, samma igen, hjärndöd. Då var det definitivt. Allt skulle stängas av. Donation? Självklart. 12 timmar senare stängdes respiratorn av och Oskar tog sitt sista andetag.

Hela resan har varit sjukt svår. Hur bemöter man en fyraåring i allt? Hon förstod ju direkt. Hon skrek rakt ut. skrek...

Hon fick vara med på allt, hon sa hej då i kistan, hon valde en sång till begravningen och bearbetar allt i sin takt. Hon e bäst. <3