Min man gick bort i en hjärtinfarkt förra året. Han blev 36 år. Livet går vidare konstigt nog, och det måste det få göra men jag kommer aldrig helt acceptera att han inte fick mer tid på jorden och att mina barn förlorade sin pappa så unga. Kram till er alla.
5 mars 2000 dog min fru. Då 35 år gammal och vi har tre barn. Där stod jag. Ensam och övergiven med mycket att ta tag i och klara av. Nu har det gått 18 år och jag klarade krisen. Barnen har det blivit bara bra damer av och första barnbarnet har kommit. I sorgen blev jag aldrig klar. Sitter än vid gravstenen och gråter ibland. Har en ny fru men det gamla vill inte försvinna bara blekna. Någon sa, detta klara jag inte av. Det var också så det hände att flera av våra vänner försvann. De orkade inte hjälpa mig igenom. Mitt råd till dig som sörjer är att försöka gå vidare i livet. Vågorna slutar ju inte att skvalpa. Ditt liv slutar inte heller så du måste gå vidare. Ta hjälp av föreningsmänniskor som kan ge stöd. Byt stödperson ofta så du inte sliter ut en. Vägen tillbaka är lång och gropig.