Min man dog :(

Imorgon är det 2 år sedan han gick bort från mig. Idag för exakt 2 år sedan mådde jag så dåligt... så kasst har jag aldrig mått i hela mitt liv.... Idag för två år sedan visste jag att han skulle dö ifrån oss... Men när... det visste ingen... Idag för två år sedan var jag gift med honom.. Mitt allt, mitt hjärta, min trygghet, min värld!!!!!!!!!! :'(

Du är älskad i det oändliga, du är för alltid saknad. I mitt hjärta finns en speciell plats avsedd endast för dig. Där inne finns du för alltid bevarad, alla våra fina minnen tillsammans. Vi var ju så oslagbara tillsammans, vi hittade alltid på något. Ödet ville annat och vi kommer synas en dag igen. När vet jag inte... Men den kärlek vi delade var för stark för att bara finnas på den här sidan av livet.. Dess styrka bevisade att det måste finnas något mer, något större men i en annan dimension.

Vi ses snart igen.. Tills det händer kommer jag alltid älska dig som jag gjort sen dagen jag träffade dig. Kärlek vid första ögonkastet och det blev döden som slet sönder oss. Mina känslor för dig dör aldrig, de finns där än idag, lika starka som de var sista gången du tog ditt sista andetag. Sorg, svart sorg, finns här för alltid.

Så sitter jag här, ensam mitt i natten och gråter.. Skriver fel lite här och var eftersom tårarna förblindar mig...

Kvällen är tung och tårar har runnit. Fan vad jag älskar dig..

EQ85

Ja alltför många gör det. Alla har vi ju våra invanda rutiner och det är hemskt lätt att ta allt för givet. Det går inte en dag, en timme eller en minut utan att mina tankar går till honom... Trots att jag har en ny jättefin pojkvän sedan 1½ år... Men de är två helt olika individer och han ger mig utrymme och tid för sorgen..Det känns viktigt och bra.

Jag älskar dem båda men ingen kan ta Pers plats.

Tack för ditt inlägg och kram.

Om jag så bara får en endaste människa att gå hem till sin sambo idag och säga att ni älskar dem så har min mans död inte varit förgäves.

Julekram till er alla..... 

Jag bara gråter.... 

Han fick mig att förstå hur riktig kärlek ska kännas. Hur ett sunt och välbalanserat förhållande ska vara. Jag kommer nu i efterhand aldrig att acceptera något annat än det. 

Han fattas mig i det oändliga :'( 

Fantastisk är en mild beskrivning. Han var allt en riktig Man ska vara. Just runt storhelger såhär så är det extra påtagligt och allt liksom kommer tillbaka. Jag minns hur mycket han älskade julen. Kylan, snön, knarret under skosulorna, hans hembakta lussekatter med MASSOR av russin... Han brukade lussa för mig på Lucia.. kom in i sovrummet med julmust, lussekatter och pepparkakor.... ojoj... det var tider det.....

:( 

Än idag känns det tungt. Mycket tungt. Orättvist... och alldeles för tidigt.

Visa era familjer er uppskattning, det är det enda råd jag kan ge.

:(

Har nu suttit och läst igenom tråden och vill uttrycka min stora tacksamhet gentemot er ALLA som skrivit så fint till mig. Fina ord, stöttning och massa annat.

TACK TACK TACK!!! Det är lite av själaterapi att läsa vad ni skrivit. Jag känner mig mindre ensam och blir glad av att läsa allt fint i tråden.

Många kramar till er ALLA.

En fråga så liten men denna väljer jag att inte besvara. Jag orkar inte grotta i hans medicinska historia om ditten och datten. Hans journal är tjock som en bibel med ett digert slut, så nog har han haft tidig kontakt med vården.... sedan 16 års ålder.

Men tack för ditt deltagande.

Det är just det som är det djävulska med dolda sjukdomar. De syns inte utanpå men febertopparna, orkeslösheten och följderna av dessa yttrar sig som att man bara vill sova... vila. En oförstående omgivning är bland det mest påfrestande. Men vad du än gör... så ta det EXTREMT lugnt när du är sjuk. Kör inte på i 190 och tro att nån tackar dig för det.

Ta hand om dig. Det finns bara en av dig och din familj behöver dig.

Kram.

Som du beskriver din man... så var min också. En soulmate. Min man kunde specificera exakt från vilket ögonblick han älskat mig och jag minns det så väl.... När jag en kväll innan vi ens blev ett par var på väg hem med en gammal skraltig cykel och slogs av en insikt.... att jag borde stanna hos honom. Slog på bromsen och cykeln plingade till. Cyklade för allt jag var värd tillbaka till honom och sa att jag visst ville stanna och se en film... som han frågat om tidigare på kvällen men jag sagt nej. Sen när jag vinkat av honom... så skrek hjärtat NEEEJ, inte en sekund till utan honom! Och jag följde mitt hjärta och fann kärleken. Innan min man dog skrev han individuella brev till oss som blev kvar... "Jag har älskat dig sen den där kvällen du vände med cykeln"... Vi gifte oss i rummet på TIVA i Uppsala där han spenderade sina sista timmar i livet. När han gick bort hade vi varit gifta i 24 timmar.

Jag önskar det fanns nåt jag kunde göra/säga/känna/tycka/tänka som skulle göra din sorg mindre hemsk.. Men det finns det inte. Låt den komma, tryck inte undan den, det blir bara värre. Tillåt dig själv att stanna i sorgen, utan den kan du aldrig läka. Din själ kommer för alltid att ha ett stort ärr som idag är ett stort sår. Gråt, skrik, skriv, sjung, lyssna på musik, måla, skapa och prata med likasinnade. Folk som ber dig berätta hur du känner dig för att direkt komma med "goda råd" har inte hört vad du sagt.

Stor kram!!!