Ekorrfamiljen skrev 2010-06-21 12:49:31 följande:
Säger ni det?

Ja, kanske är han helt normal ändå.. Mina två stora var ju inte ens i närheten, även om Saga var riktigt envis och tjurskallig (men snäll och go' ändå) som barn.
När vi hejdade hans framfart igår sprang han efter oss och slog oss tills vi tröttnade båda två. Till slut fick han sitta fastspänd i bilen (i skuggan och med en vattenflaska och några av kexen vi tagit med i utflyktskorgen.) Först skrek han och grät en lång stund, men sedan lugnade han ner sig och var nöjd med att få något kex till.

Jag vet inte vad de som hade huset tänkte om oss när vi till slut satte fast vårt barn i bilen, men de sa inget iaf.
Väl hemma var han snäll och gullig en lång stund tills han blev arg när jag sa att han inte fick skjuta pilbåge inomhus och slå oss med tillhyggen. Då skrek han att han skulle döda mig (!) och jag lackade ur så han åkte in på rummet.

När han lugnat sig var han snäll igen, men jag får krupp på alla dessa konflikter, vaaarje dag. Thank god för dagis!!

Han har iofs slagits med personalen där också (när de sa att han absolut inte fick stoppa pinnar i brevlådan - två sekunder senare låg en pinne i brevlådan, de sa till och han slog!

) Gaaah, måtte inte Vemund bli lika trotsig för då lägger jag in mig på psyket självmant.

Oavsett om han nu skulle ha någon form av diagnos eller inte så är de jobbigaste perioderna just oftast perioder. Det går oftast upp och ned. Åtminstone har jag tyckt det varit så med mina, tidvis har de sådana där perioder då det testas gränser och trotsas heeeela tiden för att sedan lugna sig lite och blir mer hanterbart igen och så börjar det om. Här kan vi om vi har otur få två som hamnar i en jobbighetsperiod samtidigt.
Just nu är minibusen den som agerar ut värst. Han var rätt så lugn som treåring så jag tror att hans treårstrots blev lite fördröjt för nu är han värsta monstret mellan varven. Det är totalt trotsåldersartat, vi har sett samma variant med de andra om än i lite annan form beroende på personlighet. Så himla påfrestande men jag tröstar mig med att det går över även om det ibland tar tid. Jag tycker nog att den här vändan är värst. De blir ju mer verbala och tar in mer när de blir större. Det är en helt annan nivå på sammandrabbningarna när de blir äldre. Nu är det liksom mer handgripligt och en 3-4 åring fattar inte riktigt skademöjligheten av det som de tar till.
Min dotter var explosiv i humöret och väldigt utåtagerande. Väldigt påfrestande tidvis. Dessa utåtagerande barn kallas ofta för "spirited child" eller "high need". Det finns böcker i ämnet och denna var väldigt populär för några år sedan:
Raising Your Spirited Child Mary Sheedy Kurcinka. Det kanske kan vara något att läsa. Den handlar om barn som är lite "mer" än andra barn. Intensivare och tydligare i sina känslouttryck. Barn som ser och känner mer.