Att separera

har inboxat dig

Kan bara säga att jag är i precis samma situation, kan inte ta beslut... Men är ni båda på det klara med att relationen är död eller tycker din sambo att det fortf. är OK? Det enda råd jag kan ge är att verkligen kämpa innan ni delar på er, gå i familjesamtal, res bort tillsammans, sätt ord på problemen och tala om hur du känner. Kanske upptäcker man iallafall att det inte finns ngt kvar, men låt inte bara tiden gå och hoppas att det löser sig av sig själv, för det gör det garanterat inte, tyvärr. Ta fasta på det du gillar och ta själv initiativ till saker du vill göra. Önskar jag var bättre på allt det där själv, jag sa aldrig att det var lätt men man måste ju försöka! Lycka till!

Samma problem här... Familjeterapi är väl säkert en bra grej att testa som sally67 säger. Men jag försöker tänka... vad kommer jag ångra om 20 år när sonen flyttat hemifrån? Att jag inte stannade och kämpade, eller att jag inte lämnade och började om på ny kula.
För mig är det mycket skräcken för att bli ensam, och att jag inte vill att sonen ska bli skilsmässobarn som håller mig kvar. Och, sjukt nog, vad "folk ska tänka"...

Jag har oxå detta problem, vilket jag tror att många har.
Svårat att råda !
Men jag kan säga så här. Jag visste vad jag ville efter många år och jag och min sambo hade verkligen växt ifrån varandra. När vi separerade (vilket är bara 1,5 månad sedan) så kan jag berätta att mitt liv har vänts upp och ner och jag trodde inte att mitt ex skulle på något sätt göra livet så jäkligt som han gjort.
Vi provade familjerådgivning en gång, men han tyckte som någon annan skrev att det inte gav något och att de tog mitt parti.
Jag skulle rekommendera att om det är slut på känslorna och du verkligen har tänkt till så GÖR DET - separera. Som jag skrev så lever jag i ständig kaos och mår totalt skit över hur han gör mitt och våra barns liv nu, men samtidigt så vet jag att jag INTE lär ångra mej. Jag har en RÄTT att vara lycklig och få le någongång. Jag har en RÄTT att se mina barn få en lycklig uppväxt med lyckliga föräldrar.

Jag är själv skilsmässobarn och mår dåligt av det som hänt mej, men trots detta så har jag blivit start och fått två underbara barn och jag om mitt x fick många år av lycka oxå och jag kommer att få många år framåt av lycka oxå.

Hoppas att det kan hjälpa dej något i ditt val - även ifall det inte är lätt på något sätt.

sally 72; hur har det gått me allt? blivit nå klokare?!

skönt att höra att det finns ngn i samma sits som en själv! Jag och min 6 år yngre sambo har snart varit tillsammans i 2 år och vi har tillsammans en dotter på snart 10 månader....och ja, jag vet att det gick lite snabbt där! hon var inte planerad men vi ångrar oss inte för allt i världen att hon kom till.

Precis som du så är vi goda vänner, men från min sida saknas det något mer för att jag ska känna att jag är lycklig. han gör verkligen allt för mig och visar att han älskar mig osv men det hjälper inte... själv har jag ingen inspiration till att ens försöka vara lite romantisk el kärleksfull, tycker bara det är jobbigt når han vill kramas o hålla på :( Jag behöver väl knappast tillägga att sex dessutom inte existerar... jag vill absolut inte och min stackars sambo tar det även om han e lite frustrerad såklart. Vet verkligen varken ut el in hur man ska göra... älskar jag verkligen honom?! ä rädd för att jag inte gör det... trots att han ä världens finaste o snällaste o har världens bästa familj... nu när vi lever vår lilla idylliska liv med hus o barn o allt så undrar jag om det verkligen e så här det ska vara?!? även om det inte kan vara på topp alltid förstås, borde man inte ngn ggn känna att "oj vad han e fin, vad jag älskar honom"?! känns som om dagarna bara rullar på där vi som som sagt inte ens varit tillsammans i 2 år lever som om vi skulle ha varit tillsammans i 20 år... :( det är verkligen inte roligt... även om vi har tryggheten, men resten då!?!??! är jag för kräsen och krävande?! det kanske e såhär d ska vara?!?!

och förresten... har oxå det problemet med att vi vid ev separation inte skulle bo i samma kommun utan snarare 5 mil ifrån varandra... tycker det känns jättejobbigt att han ska behöva vara ifrån vårt lillhjärta, han e verkligen världens mest underbara pappa... o sen e d ju detta med dagisplats osv när det är dags för det... :( vore så mkt enklare om man iaf bodde på samma ort :(

Här är en till som är i samma sits. Jag älskar inte min man längre och skulle verkligen vilja separera. Men jag stannar kvar pga av barnen. Vi har två barn, en på knappt 2 år och en på 4 år och just nu är jag hellre i en dålig relation än borta från mina barn varannan vecka. Min man har hotat med att gå till domstol osv om vi separerar vilket betyder att det inte kommer att gå smidigt att skiljas och enas om barnen.