Vad gör man åt en orättvis svärmor???

Försök att förlika er med att hon har detta beteendet. Att ändra på en svärmor är inte lätt.

Jag skulle strunta i henne om jag var du. Jag skulle låta henne ta så liten plats som möjligt i familjen. Tacka nej till middagar och annat och leva det egna livet. Så gör jag med min svärmor, och det funkar faktiskt bra. Nu är hon inte så extrem som din svärmor, men ändå.

Jag känner igen mig, även om min svärmor inte beter sig exakt likadant som din. Jag har varit sjukskriven för stressrelaterade symptom, men under den perioden var det - enligt svärmor - min man som det var synd om. HAN var stressad, inte jag.

Min svärmor verkar, precis som Siriva skriver, tycka att det är skillnad på att vara farmor och mormor. Jag vet att hon gillar mina och min mans barn, men svägerskans barn smäller högre. De får fler presenter, och precis som i TS fall har hon sponsrat den familjen med en massa pengar.

Jag håller med Tuffen - dra dig undan. Jag har insett att jag bara blir förbannad när vi umgås (särskilt när vi umgås allihop, dvs med svägerskans familj också), så därför minimerar jag det umgänget. Maken och barnen kan åka själva till dem. Vid jul och födelsedagar är jag förstås med, men inte annars om jag kan undvika det. Jag kommer aldrig att kunna förändra henne, och om jag skulle ta upp det här till diskussion skulle det ta hus i helvete. Jag vill också att mina barn ska ha en bra relation till sin farmor. Därför håller jag mig undan.

Lycka till!

Säg till din man att ta hand om situationen. Det är ju trots allt hans mamma!

Jag tror tyvärr inte du kan göra så mycket - säg ifrån en gång för alla och riskera att hon inte vill vara en del av era liv längre eller - gilla läget, inse att hon är som hon är, det är bara hon själv som blir lidande i slutänden när ingen orkar med henne längre...

Vad säger din sambos syster? Kanske kan hon bita ifrån när det blir för mycket - kanske lyssnar din svärmor bättre då?

Lycka Till!

Din mans syster mådde antagligen bättre av att inte behöva höra om er graviditet då hon själv sörjde sin uteblivna.

Fast det är väl inte riktigt det det handlar om i TS, utan det är ju svärmodern somhar åsikter om vad samtalsämet ska handla om, verkar ju inte direkt som om TS eller hennes sambos syster har något att invända mot vilket som, eller???

Jag menar det var ju inte systern som sa att TS inte fick prata om sin graviditet, det var ju svärmodern...

Antagligen för att det var ett känsligt ämne?  Jag förstår helt ärligt inte problemet? Systern är nu gravid och lycklig. Svärmodern kanske är lite orättvis och dryg men so? Ignorera eller säg till. 

Jo, fast då e det nog bäst att vara tyst hela tiden, för alltid är något ett känsligt ämne för någon, så kan man ju inte leva.

Men jag hålle rmed, säg ifrån eller lev med det, fast jag förstår inte varför man ska komma med otrevliga, spydiga kommentarer...

Jag har en liknande situation med min svärmor och jag och min man har bestämt oss för att vi tycker att det är viktigt att ge våra barn en chans att ha en god relation med sin farmor. Det är vårt mål och hjälper oss att hålla fokus när hon blir lite mer - ahem - eccentrisk. Sedan är det viktigt att inte bli en dörrmatta för det. Vi brukar köra med att direkt och vänligt be henne förklara och förtydliga vad hon egentligen menade och när hon blir riktigt - hmm - livlig (?) kan vi avleda med ett "Hoppsan! Det sa du visst högt!" och göra någonting annat. Sedan skulle vi aldrig lämna barnen ensamma med henne utan får istället jobba med att träffas tillsammans lagom ofta. Detta funkar förvånanasvärt bra. Pojkarna älskar sin farmor och får en relation och länk till familjen som vi inte skulle kunna ge dem själv och vi vuxna känner att vi lugnt kan hantera situationen för vad den är. För min man har det periodvis varit svårare. Det är ju ändå hans mamma... Ibland har vi funderat på att klippa kontakten, för den verkade göra mer ont än gott, men vi tror fortfarande att vi kan styra upp det hela till ett hanterbart läge. Den bästa hämnden är att leva väl.

Men det är inget som alla andra ska behöva lida för, vi tycker hemskt synd om systern. Vi fick inte prata eller glädjas åt vår egen graviditet och det är inte rättvist. Jag tycker att om man vet att någon har svårt ska man visa respekt för denna, vilket vi gjorde och gör fortfarande. Men när det går så långt som att släkt och vänner inte vågar säga något om vår graviditet eller ens säga Grattis, vad kul. Då tycker jag att det gått förlångt!

Precis så var det systern hade inget emot vår graviditet alls, hon var jätteglad för oss!. Allt handlar helt enkelt som svärmor!

Tack alla som har kommit med bra inlägg. Det är väl bara att tuffa till sig och säga till eller strunta i det hon säger. Jag och maken har bestämt oss för att börja säga till henne istället för att vi ska gå runt och vara arga och besvikna kommer vi nu att försöka säga ifrån.....

Vi får se hur det går.
Än en gång tack för alla bra tips..

TS: bra beslut. Men ha kvar i bakhuvudet att även om ni markerar och säger ifrån så innebär det inte automatiskt att hon kommer att ändra sig eller ens förstå vad ni menar så risken är tyvärr att ni pratar inför tomma öron.

Svårt med svärmödrar, jag har fått massor med kommentarer om allt möjligt: