Olika syn på barnuppfostran

Jag har länge funderat på hur jag ska ta upp problemet jag och min sambo har när det gäller uppfostran. Vår syn är väldigt olik och jag har försökt kompromissa så gått det går. Nu har andra börjat påpeka detta, så det känns som jag måste ta itu med det. Mitt problem är bara att jag vill inte få det som att jag kritserar, utan att det är något vi båda måste jobba med.  Vi bråkar sällan, skulle kanske säga aldrig. Jag personligen tycker inte att det är det bästa, vi har hamnat i ett läge då man alltid lägger locket på. Min sambo kliver för det mesta åt sida om det börjar bli heta diskutioner oavsett om det är med mig, med hans famlj eller andra. Detta har medfört att jag gör samma sak istället för att bråka, så luften rensas lite och sen har man löst det.

Problemet är att vi har tre barn och jag upplever att för varje dag som går vill han att de ska vara mer och mer osynliga. Dom får inte vara barn. Dom är 2, 4 och 6 år och ibland tror jag han vill att dom ska betee sig som 20. Vid matbordet vill jag höra vad alla har gjort och att man får berätta saker och om man sölar lite, så finns det tvättmaskin och tvättmedel. Tänk er en stor italiensk familj, så vill jag ha det. Min sambo vill nog helst ha ett barnhem på 30-talet. Inget prat, sitt rakt och om det spills blir han arg. Samma sekund som sista tuggan sväljs, så ska de tvätta sig och gå till sina rum. Jag har gett upp min mysiga middags dröm, där alla får säga sitt och det är ett trevligt sätt att umgås.
Jag tänkte inte på det själv, men när andra påpekade det så såg jag att han satt jämt och stirrade om vi är borta. Han strirrar på den älsta, som att han väntar på att han ska göra nåt fel och helst ska han inte prata, inte leka.. mest vara en skugga som inte stör. När jag är hemma själv med barnen vill jag att dom ska vara med mig så vi träffas och dom får berätta saker, för när min sambo kommer hem, så blir de skickade till sina rum för att leka där istället. Enda stället han umgås med dem är oftast vid matbordet när det är vardag. Jag gör dom samma otjänst som inte sätter stopp, men jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra. Det var inte såhär från början, då var vi så lika när det gällde uppfostran. Detta har kommit eftersom. Självklart måste jag prata med honom, men hur säger man det?