December Bebis 2010 :)
Har samma problem med sömnen. KAN omöjligt somna när sambon lägger sig (runt 22-23) så det blir minst midnatt. Och när jag inte kan sova börjar jag tänka på massa saker vilket alltid lyckas förstoras upp i min hjärna om aftonen så jag blir smått hysterisk tillslut. Inte så bra kanske.
Jag söker jobb men det känns nästan hopplöst. Det finns ju INGA jobb att söka. Och arbetsförmedlingens "sök utanför ditt område"-taktik funkar ju inte heller. För det första så är hela vårt liv här så att flytta långt är uteslutet. Kan ju inte prioritera mitt eventuella arbete över sambons två existerande arbeten. För det andra så kan jag inte pendla, då jag har ont osv. Och seriöst, även om det fanns jobb att söka så hur attraktiv är man? Tjena liksom.
Som tur är har jag en supergullig handläggare som är väldigt förstående och fattar att jag inte kan flytta eller pendla och att det är svårare för mig att hitta ett jobb. Dessutom har jag inte körkort vilket knappast gör mig MER attraktiv
Men trots allt detta känner jag att det är rätt skönt att slippa. Alla dessa krämpor lär ju inte bli bättre ju längre tiden går och det hade ju känts skit om man var tvungen att sjukskriva sig stup i kvarten på ett nytt jobb.
Önskar att all den här ångesten försvann och att jag blir samma gamla vanliga igen, den där glada, positiva och lättroade person som jag alltid vart.




Finns det någonting man kan göra åt saken?