Mamma var alltid arg

Så träffande att läsa detta! Jag går själv i terapi för just detta. Fick barn för ca 16 månader sedan vilket har triggat igång ett trauma hos mig. Jag blev nämligen helt panikslagen inför att sluta amma min son, gå och jobba m.m. Jag har jätteproblem med separationer och just som ni nämner hanteringen av ilska. Har dragit slutsatsen att det är min mammas oförmåga att hjälpa oss barn med känslohanteringen, hon var jämt bitsk men tillät ingen annan vara på dåligt humör. Jag kan äntligen börja förstå varför jag varit deprimerad hela mitt liv och varför jag har så svårt att visa känslor. Jag har känt mig övergiven och närmar mig ingen annan därför. Att se mitt barn visa egen vilja och ilska skär i mig, det får mig att het tappa fattningen. Att inte erkänna sina barns känslor är det värsta man kan göra...det ger men för livet  helt klart. Intressant att så många känner igen sig.

Håller med om att en arg mamma kan förstöra rätt mycket! Nu är jag 43 år och ska egentligen inte bry mig (och klarar detta ibland) men det händer fortfarande att jag rycker till när hon höjer rösten och jag än idag inte fattar VAD hon är arg på.
Det kan komma när som helst och känns som tortyr!
Man kan sitta och titta på TV eller vad som helst och hon kommer klampande och bara gapar att man skulle göra det eller det. Eller om man är ute så ska man göra det eller det fortare/bättre/på ett annat sätt eller VAD SOM HELST!
Fy! Jag kan nu känna hur frustrerad man blev som liten då man absolut inte fattade någonting och trodde verkligen hon var arg på MIG.
Nu fattar man ju att det är annat, men det gör ändå lika ont och det är fortfarande lika jobbigt att aldrig kunna vara avslappnad när man är hemma hos henne. Man vet liksom inte när hon "tappar fattningen"...
Har gått flera år hos psykologer för detta (som hon inte vet om) för utåt är jag en glad och aktiv och effektiv arbetare och är omtyckt på jobben. Men hemma...ja där har man tydligen inte gjort mycket rätt....

Jag har funderat mycket kring detta med ilska, jag är en rätt ilsken person som ofta blir sur och irriterad och det är ju inte alls skoj, snarare tvärs om, eller hur? Man vill ju vara GLAD, helst alltid. ibland känns det som om det kan vara så enormt många anledningar till ilska, frustration, jag har många andledningar och bara alla anledningar gör en trött..... vart ska man börja? Känner stor frustration över min tillvaro i största allmänhet, är jag bara ovanligt gnällig eller är det något fel på hormonsammansättningen. Känner också till viss del att man blir arg på sina barn fastän man inte vill och sen mår man ju dåligt över det och för skuldkänslor. Men ibland har jag tänkt att ilska är ju en del av en människa, liksom att vara glad, det är bara så tabubelagt att vara just arg, kanske därför det blir ännu värre, när man blir arg, för man känner skuld till att man inte kan behärska sig...... Ibland försöker jag verkligen knipa igen men går det för långt är det som en bomb som fullkomligt exploderar. Suck ja, vad ska man ta sig till?

Jag har precis separerat från en väldigt arg sambo. Känner igen det där med att ständigt trippa på tå runt honom. Vi har försökt att hjälpa honom i snart två års tid att få nån koll på sitt dåliga humör för barnens skull men inget har hjälpt. Det gjorde ont i mig när han skrek och gapade på barnen och jag försökte prata med honom om det. Men det är inte lätt att prata med en mur av tystnad.

Jag bestämde mig för att det var dags att separera när våran femåring sade att han önskade att jag, brorsan och han skulle flytta till morfar och lämna pappa kvar ensam. Nånstans älskar jag fortfarande den person han är när han är glad men den personen får vi inte träffa så ofta längre. Jag har valt att lyssna på våra barn och efter bara en månad utan honom är stämningen hemma helt annorlunda. På dagis säger dom att barnen är jämnare i sitt humör och snällare mot sina kamrater.

Jag skäms inför honom som om jag har gett upp men i mitt hjärta känner jag att jag har gjort det som är bäst för barnen.

Alla ni som har problem med detta.

Era föräldrar har beteendestörningar och ta för guds skull inte på er skulden för detta.

Att spela ett spel för yttre omgivningen är inte ok och på så sätt skuldsätta omgivningen inkl sina barn.

Inse att eran mamma har obearbetade känslor i bagaget som ni aldrig kan rå för eller hjälpa henne med.

Ta tag i era liv jobba med att acceptera att ni inte kan rå för detta.

Det är orättvist jag vet. Men av alldeles för stor betydelse att ni kommer vidare med era liv och mår bra ist för att förlora mer energi på detta.

Min mamma var aldrig glad under min uppväxt. Hon var kaxig, hård och vass och gapade och skrek. Jag fick ofta höra från henne att jag var en jävla ungjävel. Då var jag och mina syskon väldigt snälla och väluppfostrade kan tilläggas.

Vet inte vad det är för fel på henne. Ödmjuk kan hon inte ens stava till.

Hon har gjort mig så förtvivlat ledsen, så många gånger under min barndom.

Jag är glad att jag inte är ett dugg som henne.

En annan sak som är typisk för henne är all negativ kritik hon gav mig. Hon var aldrig nöjd med någonting. Jag har aldrig fått beröm av henne. Jag var väldigt duktig när jag var yngre, på allt. Men i hennes ögon räckte inte det.

Usch vad frustrerad jag blir av att minnas allt detta.

Jag var livrädd för min pappa när jag var liten och min mamma också ibland. Hon kunde få hemska utbrott på mig, en gång kastade hon en tallrik efter mig men jag duckade och den gick rätt igenom en glasdörr så att skärvorna flög.

Jag minns en gång att jag råkade ha sönder en låda i köket. Eftersom pappas humör var så instabilt visste jag aldrig när han skulle bli arg så jag fick panik och sprang ut i skogen. Jag satt där i flera timmar och till slut hittade de mig. För första (och sista gången) såg jag att min pappa faktiskt blev ledsen över sitt eget beteende. "Är du så rädd för mig" frågade han nästan chockerat när han förstod varför jag hade gömt mig i skogen.

Jag märker också att jag har övertagit hans beteende. De senaste åren har varit tuffa för mig med svåra händelser och extrem stress (dödsfall, misshandel, olyckor, sjukdom etc etc). Jag känner mig ända in i själen trött och det går ut över sonen. Jag hatar mig själv för det.

För det mesta har vi det bra. Jag är aldrig verbalt elak utan ger honom tvärtom mycket bekräftelse, kärlek och ömhet. Jag säger att jag älskar honom varje dag, mest av allt i hela världen. Jag bryr mig om hans dag, lyssnar och engagerar mig. Vi hittar på roliga saker tillsammans och jag ger honom alltid det bästa materiellt. Men jag blir arg, får utbrott och fräser, slänger saker ibland.

Jag hatar verkligen mig själv då, känner att jag lika gärna borde hoppa från en bro och låta sonen få komma till ett barnlöst par som skulle kunna ge honom en stabil och harmonisk tillvaro.
Jag känner verkligen inget förtroende för myndigheterna efter en otroligt tung vårdnads/umgängestvist med pappan som misshandlade mig psykiskt och fysiskt. De ifrågasatte aldrig mig som förälder men de svek på alla sätt och lämnade mig ensam mot pappan. Jag behöver hjälp men jag vet inte vart jag ska vända mig.

Vilket sorgset inlägg. Av nån anledning blev jag riktigt berörd och fick en klump i halsen av ditt kortainlägg. Kram

Fy, vad hemskt att läsa något så igenkännande.

Min mamma var "bitchen from hell" när jag växte upp. Jag har aldrig gjort något som var bra i hennes ögon, aldrig fått beröm eller uppmuntran, bara skäll och gliringar. Jag hade högsta betyg när jag gick ur grundskolan. Inte ett ord...

Men att skälla ut mig, kalla mig lösaktig, och vara elak mot mina kompisar, det kunde hon.

Jag gick igenom en skilsmässa för ca 10 år sedan. Något år efteråt kom en av mina vänner, en tonåring, fram till mig och sa att jag hade blivit så mycket trevligare och innan hade hon varit rädd för mig...

Jag analyserade och konstaterade att jag hade varit så olycklig och missnöjd med mitt liv, att det fanns inget positivt att ge ut.

Och jag kan faktiskt se samma hos min mamma. Men det betyder inte att hon förstår hur hemsk hon är, hon lyssnar inte på det örat. 

Vi har numera ingen kontakt. Det är ingen i vår familj som vill umgås med henne. 

Jag känner också igen mig och det gör så ont. Jag vill ju vara en GLAD mamma men jag är inte det, tyvärr. jag försöker men det faller alltid tillbaka känns det som. Det gör ont i mog och jag får så dåligt samvete för att jag fräser och gapar på barnen. jag uppmuntrar och bekräftar dem givetvis, jag älskar mina troll mer än något.

Jag har svår separationsångest och är mkt överbeskyddande. jag är så hemskt rädd att det ska hända mina barn något, att de ska dö eller försvinna ifrån mig på något vis.