Taskigt! Annons

Det är skillnad på halvsyskon och syskon och särskilt när den spillran från förr som jag inte ens var inblandad i bara dyker upp varannan vecka till den familj, min familj, som bor tillsammans Dessutom så finns det ingen norm för hur en familj ska se ut (tydligen, hur svårt dent nu kan vara med mamma pappa och gemensamma barn), min familj är mina släktingar och min sambo, inga andra, varken grannungar eller min sambos pappa. JAg TROR inte att jag skapat en familj, jag HAR skapat en familj, det gjorde jag när jag födde det första gemensamma barnet Och du... en liten tanke... man behöver inte skylta med allt man tänker och känner inför sin partner om det inte gynnar en

Jag hade ett liv innan också, eller tror du på allvar att man föds vuxen? Ojojoj, vilka figurer det finns Däremot drabbar inte det honom på samma sätt som hans val drabbar mig och det kan kännas orättvist, jag vill inte ha någon börda HAN dragit på sig utan det man lämnat har man lämnat bakom sig. Han drar däremot tyvärr hem det barnet en annan fött och infekterar mitt hem och mitt liv men det barnet kommer sluta komma, även det barnet blir äldre. Synd bara att det kan gå så lååååååååååångsamt, men jag har semester varannan vecka så tiden delas upp lite så det inte blir så påträngande Sambon får "betala" genom att göra mer hemma osv (inte bara efter det första barnet utan även familjens ruljans) eftersom det annars hade blivit för ojämnt i uppoffringar i förhållandet. Hade jag tvingat honom att umgås med en vidrig person varannan vecka som bara är jobbig och krävande som skitnar ner och kostar pengar och engagemang och rumsyta så hade jag tackat genom att offra mig så gott jag kunde för att försöka ge tillbaka för att han är snäll och låter mig hållas så självklart har han högre ansvar att få allt att fungera och bli så jämnt som möjligt

Så kan man nog se det om man vill, ja. Jag offrar mig - han får offra sig. Rätt enkel ekvation eller hur?

Nej, det är jag inte. Är du sjuk i huvudet, känner du dig ensam och vill ha någon att dela det med? Då får du leta på annat håll Jag har inga barn sedan tidigare, jag är ingen velepinne som skapar familjer och sedan raserar dem, det ligger inte i min natur att skapa barn och sedan fucka upp dem. Har aldirg påstått att barnet  "valt mig", men jag hoppas däremot att barnet "väljer bort mig" eftersom det kommer innebära att han kommer vara hemma heltid med sin mamma. *håller tummen* JAG får tillbaka för allt ont? Du, om karma finns så är det inte JAG som kommer drabbas

...å du vet INGENTING Ni är för söta hela gänget, ni hade inte kunnat peka ut mig om jag så stod och viftade händerna framför er, ni hade inte fått höra att det är synd om min sambo om ni en torterade honom, om ni frågat barnet hade ni aldrig fått annat än hans sanning: att "y" (jag) är jättesnäll och jag tycker om att vara med "y"

Jag hade inte varit din vän från första början så du hade inte haft en chans, jag är rätt kräsen

Efter att ha läst de senaste inläggen i den här tråden häpnar jag men konstaterar samtidigt att vi alla har olika syn på vad en familj är o vilka personer som ingår i den. Själv hade jag aldrig inlett ett förhållande än mindre fått barn med någon som inte såg mina två barn från ett tidigare äktenskap som en naturlig del av våran familj, känns riktigt skönt att vara gift med en man som aldrig säger mina o dina barn utan pratar om våra barn och vår familj. Alla har rätt till sin åsikter men jag nästan känslan av att det mer är ett sätt att provocera...

Han straffas inte, han får bara göra uppoffringar precis som jag får, du vet som man gör i en parrelation. Hans laster är rätt krävande så han får jobba för att ge tillbaka det han kräver av mig Nej, "man" vill inte alltid att ett barn känner sig välkommet. Du har tydligen inte träffat på den typen av personlighet ännu men kanske det kommer vad vet jag. Men jag har också varit naiv och trott samma sak innan jag fick erfarenhet Det var dumt att bilda familj med en som hade en unge sedan innan, sant. Med facit i hand vet jag det men då vi sitter i båten så får vi ro och det går faktiskt bra (med undantag vissa dagar ungen kommer till oss) men problem finns i alla förhålladen, det är inte samma sak som att man löser dem genom att krascha familjen eftersom man då bara skapar nya problem (vilket min sambo fattat och lärt sig av och jag visste redan innan) Genom kommunikation och kärleksfulla handlingar så klarar man det mesta och hjälper inte det så finns familjeterapi där vi varit några gånger när hans unge sedan innan var som värst och sambon inte visste hur han skulle bete sig. Vill man så kan man, fler borde tänka så. Utan separerade föräldrar så slipper oskyldiga, som jag, drabbas. Men sambon vet att hans barn är hans ansvar och att det han med det barnets existens kräver av mig får han ge tillbaka på ett eller annat sätt, att leva i ett förhållande i obalans gynnar ingen, så en eftersträvan av någolunda jämnvikt är något fler borde ha Kanske hade det minskat antalet separationer?

Jag vet varför folk härinne ifrågasätter. För att folk härinne inte har någon erfarenhet och har levt ett lite gulligt och skyddat liv Jo, jag är oskyldig, jag har inte valt att det barnet skulle födas, däremot drabbas jag av det. Folk får gärna ha sina laster utan att jag bryr mig, men drabbas jag så bryr jag mig självklart och jämnvikt behöver skapas. Eftersom vi är en familj jag, sambon och vårat barn så vill jag gärna ge gåvan syskon till vårat barn som han kan leka och växa upp med. Anser att vårat barn har rätt till syskon för att kunna lära sig att dela, lösa konflikter och villkorslöst älska, jag hade själv syskon så även min sambo. Vår familj blir ännu mer gedigen än enbarnsfamiljer, mer äkta och hel på något sätt, har alltid viljat ha två barn Får se om det stannar på det eller om det kanske blir ännu fler, har trots allt bara två armar

Hmmm... undra jag vem du kan mena? Nej, jag är inte psyksjuk men du (alla troligen när jag tänker efter) hade troligen blivit om du/de/ni levt med min sambos barn sedan innan, själv är jag stark från grunden och successivt härdad dessutom så jag har klarat mig

Jag tycker du borde vakna upp och se ditt eget ansvar i det här, som vuxen människa. Du har inte "drabbats" av din sambo och hans "unge". Du har VALT din sambo och därmed också valt hans barn, så ser verkligheten ut. 

En bekant var med om en liknande situation nyss, en kär gammal släkting gick bort och bonusbarnbarnet stod inte med på bandet till kransen "för det skulle bara vara de riktiga barnbarnen". Hur känner det barnet, som är åtta år gammalt och faktiskt förstår ganska mycket och kanske till och med kan läsa på blommorna och se att han inte är med? Nej, det är inte okej. Alla ska vara med!

Jag trodde du var en hon men då ber jag om ursäkt. Bra att homosexuella får adoptera nu för tin tycker jag.

BUHU!!! Jag fick inte HELLER vara med!!! *uuuuuuuuäkkkk* (du skrev alla, häng inte mig för det) Ungen kunde väl köpa egna blommor om de nu stod så himla nära varann, eller finns det inga föräldrar till det barnet eller andra släktingar som kunde tänka sig att offra lite pengar på en liten stackars blomma för att rädda barnets självkänsla som enligt dig antagligen begravdes i samma stund som barnets namn inte stod med på en utav kransarna. Herregud, tro faan att separationsbarn inte mår bra när "vuxna" skapar problem som inte finns.