Inga spermier..

vi trodde också att felet låg hos mig eller jag trodde de, för hur kunde det vara fel på en 23 årig kille. det fanns inte i mina tankar. och absolut inte att dom inte skulle hitta några spermier alls :-/ lite mindreän normalt, men inte inga alls :-/ så våran värld gick under den dagen vi fick veta de :-/ men nu går vi och väntar på att få komma till en urolog. Och ärligt talat vet jag inte varför vi ska gå dit för det är tydligen 25 års åldersgräns på ivf och tom testikel biopsi. jag är 21 och sambon 23.. inte ska någon få bestämma när man ens ska få försöka skaffa barn vi har också pratat lite om adioption men det känns inte rätt för oss. Donator ha jag kanske kunnat tänka mig har försökt prata med sambon om de, att om dom inte skulle hitta några spermier så måste vi ju göra nånting. har sagt det finns 3 alternativ o det inte finns några spermier. adoption, donation eller ett liv utan barn.. Ett liv utan barn vill vi verkligen inte, adoption känns inte rätt för oss och då står donation kvar och han har börjat säga att det är de vi får göra om det inte finns några spermier.. så vi får bara hoppas! Har ingen aning om vad man gör om mannen vägrar, för ett liv utan barn vill man inte!

vet du du är inte för gammal. Jag har frågat det själv (35,5) och de säger att jag inte ska vara orolig alls för det. Och kanske finns det spermier fast de är för få för att synas i ett vanligt test. Kanske finns det något man kan göra för att stimulera eller något. Och om det nu skulle bli aktuellt med andra alternativ. Donation kan ju vara ett alternativ även för din man eftersom han ju inte skulle vara biologisk förälder hur som helst, men han skulle ju få vara med ända från början om det handlade om donation.  Adoption är ju ett alternativ men som du skriver är det ju svårt att avgöra hur man tänker kring en sådan sak som utmattningssyndrom, det vet jag absolut inget om. Du kanske måste ta upp hur du tänker kring det här och fundera kring hur viktigt det är för dig med biologiska barn och resonera med maken kring det. Kommunicera ordentligt, skriva lappar listor eller vad ni nu behöver för att reda ut och klara ut hur ni tänker och känner. Sedan får du kanske fundera över hur du skulle känna inför din make om det blev ett nej, eller om han inte vill ha fler om det är jobbigt osv. Kan du leva med honom då? Jag har ställt mig alla de där frågorna. Jag vet och visste långt innan hur jag tänkte och tänker. Jag tror att det är viktigt att ha klart för sig. Man kanske får ta hjälp av en psykolog att reda ut sånt här om man inte vet själv. Lycka till