Inga spermier..

 

Läkarna har bra koll på vilka kromosomavvikelser som kan föras vidare till barnet och informerar då de blivande föräldrarna om riskerna. Alla diagnoser behöver inte vara ärftliga utan kan också vara resultatet av en naturens oturliga nyck. Det här med kromosomkopiering vid tillverkning av pojkar är himla krångligt och mycket kan gå snett har vi fått lära oss.

Donatorinsemination och IVF helt olika saker. Målet är detsamma men teknikerna skiljer sig åt.

 

Får jag fråga om du själv varit i situationen där du behöver hjälp med IVF? Eller om du bara uttalar dig så där som man kan göra om man aldrig testat andra skor än sina egna?

 

Oavsett så är mitt råd att läsa på lite bättre innan du uttalar dig.

Man får tycka precis vad man vill, Maxipaxi. Men jag skulle gärna vilja höra din argumentation för att endast vissa med fertilitetsproblem borde få hjälp.

 

Maxipaxi, det är omöjligt att hoppa in i en tråd som denna och hävda att man inte vill diskutera utifrån ett känsloperspektiv. Alla i den här tråden, förutom du då kanske, bär på en personlig tragedi av något slag.

 

Sedan tycker jag även att du bör läsa fler studier än den presenterad i Aftonbladet. Det finns miljontals barn som kommit till världen med hjälp av IVF.

 

Donatorer kan inte söka upp barn, men i Sverige kan barnen söka upp donatorn. Det är en stor skillnad. Enligt vad jag förstått så är det få barn som kommit till med hjälp av donation som faktiskt väljer att söka upp sin biologiska moder/fader. Däremot så ser jag det som en trygghet att om man skulle behöva söka donatorn till sitt barn av medicinska skäl (t ex organdonation) så kan man i Sverige få hjälp med detta.

 

De matchar så gott det går även i Sverige. Längd, hårfärg och ögonfärg osv. Enligt barnmorskorna så brukar mottagarpar ofta bli förvånade över hur bra det sedan blir.

Tänkte bara skriva en liten rad i den här tråden.

 

För ca ett och ett halvt år sedan fick vi besked om att min man helt saknar spermier. Nu är jag gravid efter IVF med donation och har precis gått in i vecka 13. Att barnet inte är helt och hållet vårt biologiskt tänker vi knappt på längre, vi har kämpat så för det här och inget barn kommer att bli mer älskat om allt går bra.

 

Gener och allt det där känns helt oviktigt - vi har fullt upp med att oroa oss för annat.

 

Lycka till allihopa!

Lite uppmuntran:

I februari 2009 började vi vår utredning.
I februari 2010 fick vi komma på första besöket till Fertilitetsenheten på Huddinge.
I februari 2011 sitter jag här med datorn långt fram i knät för att magen sprattlar och är stor (v 35).

Det känns som om det var länge sedan vi var ledsna för att det inte skulle bli biologiska barn. Nu vill vi bara få träffa VÅRT lilla pyre och att han/hon ska vara frisk och glad. (Det är redan en pappagris som blir alldeles till sig när min man kommer hem och pratar med och klappar på magen.)

Vi har gjort IVF med donerade spermier på Karolinska i Huddinge.

Det tog mindre än en månad innan vi kunde köra igång med behandlingar (beroende på min menscykel). Första IVF-behandlingen fick avbrytas eftersom jag svarade dåligt, men vi hann med en till på sommaren och den har fungerat så här långt.

Första samtalet på kliniken handlade mest om hur behandlingarna gick till (eftersom vi inte kunde göra insemination) och min man fick skriva på papper om att han accepterade att jag tog emot donerade spermier och att han därmed blir biologisk pappa på papperet. Vi fick även träffa en kurator där vi mer diskuterade hur vi resonerade kring barnets ursprung och våra känslor kring detta, men då vi redan träffat kuratorn innan så fixade vi en tid med henne innan tiden på kilniken (för att spara tid, normalt träffar man kuratorn efteråt för att bli "godkänd").

Parallellt med behandlingarna och graviditeten så står vi även i adoptionskö sedan nästa två år tillbaka. Just nu är all fokus på att det ska gå bra med det lilla sprattlet jag har i magen, men skulle jag tillåta mig att drömma så kanske vi om något år kan få ett syskon via adoption.

Hej Alla!

Tänkte bara skriva att jag sitter här med sonen sovande på magen. Han blev en månad idag och är det bästa som någonsin hänt oss. Att han inte skulle vara helt och hållet biologiskt vår känns mer än oviktigt och måste man kolla efter likheter så är han mer lik min man än mig...

Kämpa på allihopa! Nu så här efteråt så känns alla jobbiga år helt plötsligt meningsfulla. Hade vi inte haft det så kämpigt så hade vi ju inte fått just den här lilla underbara pojken.

A

När det gäller adoption så verkar så många ha missat det faktum att det finns fler par som vill adoptera än det finns barn som är tillgängliga för adoption. Vår lilla donationspojke (5,5 månader) skiner upp som en sol när pappa kommer hem från jobbet. Må hända att de inte har några biologiska band, men de vet ändå båda redan att de är far och son.