Inga spermier..

Nu har jag inte läst hela tråden, men skriver här ändå för att få några att prata med som är i samma sits. 

Vi fick svar på spermaprovet i går, och där fanns inga spermier. Jag kände det på mig men att få det sådär svart på vitt gjorde ont. Och maken är förstås riktigt ledsen.

Läkaren skickade med remisser på blodprover för att kolla hormoner, samt göra en kromosomanalys så han var och lämnade blodprov i går. Nu är det mer tid av orolig väntan. Jag hoppas förstås det är stopp i sädesledaren eller nåt åtgärdbart hormonellt fel så att det trots allt går att få ett biologiskt barn tillsammans, men jag har kvar den där magkänslan som säger att han nog är steril.... Men man måste ju tänka positivt, det är ju inte kört än. 

Vi har försökt i tre år, och nu är vi studenter (dock är maken tjänstledig från fast jobb så ekonomi och trygghet har vi ändå), och tänkte satsa så långt att vi ska göra IVF om det är möjligt med hans spermier. Men har han inga och det blir mer avancerat än så så lär vi få vänta till efter studier och när man har stadgat sig med jobb och annat innan det blir tal om adoption eller annat. Känns sjukt jobbigt när man velat ha barn så lång tid.

Jag har alltid sagt att det biologiska inte spelar någon större roll, utan att man vill ha ett barn att älska och vara en fin familj, oavsett blodsband eller ej. Men nu när det kanske inte går att få ett gemensamt biologiskt barn känns det skitjobbigt. Nu börjar jag helt plötsligt tänka att jag vill ju att barnet ska likna mig och maken och vara en del av oss bägge. Löjligt kanske, men när det finns risk för att aldrig få det känns det viktigt för mig.

Usch, nu blev det kanske lite osammanhängande men kände att jag behövde skriva av mig lite grann...  

Jag vet inte, de sa inte hur lång tid det skulle ta... De skickade provet till Akademiska i Uppsala. Nån som har fått sitt skickat dit och kan säga hur lång tid det tog för dem?

Tack ni andra som svarat mig. Känns ändå bra på något konstigt sätt att veta att fler är i samma sits. Missförstå mig rätt nu, vill ju inte att folk ska drabbas av barnlöshet men att veta att man inte är ensam gör det pyttelite lättare.

 

Vad snälla ni är! 

Han har lämnat ett, och så blodproverna nu då, och läkaren sa att efter blodproverna går man vidare med att kolla om det finns några spermier i testiklarna och antagligen om det skulle var stopp i sädesledaren osv om de inte hittar vad det är på blodproverna.

Nu har jag googlat allt som finns om azoospermi, kromosomfel, insemination med donerad sperma, adoption, ja allt. Jag är lite sån, om det är något som är jobbigt måste jag veta en massa vägar och planera och se vad som finns för möjligheter. Är nog lite svårare för min man för han är inte en sån som pratar öppet när han är ledsen och så. Jag har mamma och systrar som jag kan prata om allt med, men han har inte lika lätt för det. Vi bearbetar det på olika sätt och man får ju försöka visa hänsyn till varandra. Han lyssnar när jag ältar och jag låter han vara tyst när han behöver det... Känns inget kul att se tårarna i hans ögon :( 

Hur har era förhållanden påverkats av det här? Känns som att det kan tära en hel del. För mig känns det dock nu som att jag älskar honom ännu mer, och vill satsa på oss ännu hårdare. Vet inte hur jag ska förklara, men det är ju med honom jag vill bilda familj en dag, och det känns som att nu har vi ett ännu högre mål när det inte var så lätt som vi trodde i början...

Åh så spännande, all lycka till till er! 

Vad roligt att ni andra verkar känna likadant som mig, att man kommer närmre varann. Känner verkligen en ännu större beslutsamhet att det ska vara vi, och ett litet barn på något sätt i framtiden. Han blir ju pappa fast han inte delar gener med barnet. Det är ju ändå vi som tillsammans bildar familj, bara det att man i så fall "lånar" gener från någon annan om det blir donation för oss.

Känns jobbigt denna väntan dock. Både han och jag vill ju veta om de kan hitta någon orsak till det här. Och lite jobbigt är det att folk frågar hela tiden om vi ska skaffa barn snart. Så fort folk hör att man är gift frågar dom, och så fort jag säger något om barn på tv eller kollar nå BB- program så frågar dom. Om jag håller i mina kompisars barn så frågar dom. Kan bli tokig på det. Många vet ju om att vi har svårt, men har inte sagt det här om spermierna till fler än mamma och mina systrar. Snart känns det dock som att det är enklast att bara säga direkt att vi vet inte om vi kan få barn, så folk slutar tjata...  

Stort grattis Aurora79! Vad roligt att läsa solskenshistorier också :) 

Greengal: Vi har varit gifta i 2 år, men tillsammans i sju. Ja, det är lite jobbigt nu. Men tror inte folk tänker på det, de tror nog att vi valt bort barn för att vi vill plugga och sånt först. Men vi höll ju på och försökte i över två år innan vi flyttade från stan och började plugga. Då var tanken att vi skulle köpa hus, bo kvar i staden och skaffa familj, men nu blev det ju inte så. 

Däremot har vi sagt att vi vill gå vidare med det här så långt det går utom adoption då. Så om maken har några spermier nu kanske det blir IVF, eller så donation men där vet jag inte riktigt hur vi tänker. Annars kanske det blir adoption när vi är klar med studier och har fast jobb bägge två. Maken har ju fast jobb som han är tjänstledig från, och vi har i övrigt god ekonomi och trygghet så sett, så vi tycker vi har väntat nog länge redan. 

Men gud vilken historia! Hoppas nu allt går bra, och att du finner styrkan igen! 

Kram till dig också Höst44, och alla andra :)  

Hejhej! Ville bara säga lycka till! Känns ju ändå som att om det är hormoner som spökas borde ju i dagens läge gå att göra något åt det? Finns ju så mycket medicinskt man kan trixa med menar jag. Eller vad säger läkaren om det? 

Kul att tråden håller i gång! Vi väntar fortfarande otåligt på svar på hormonprover + kromosomanalys. Har stött och blött ämnet om hur vi ska gå vidare om det är si eller så, men det går ju inte att göra något annat än vänta just nu... 

Kram till alla er andra också! 

Har ännu inte fått svar på varken hormonproverna eller kromosomanalysen, fick inte höra hur lång tid det skulle ta, men nästa vecka har det ju gått två veckor så kanske de är färdiga? 

Maken har lite ups and downs, och jag med. Men jag är lite mer sån när jag är orolig och ledsen, jag behandlar det till ett projekt, läser allt jag kommer över och planerar i huvudet om det blir si så gör vi så osv osv.

Känns bra att läsa om er andra, både solskenshistorier och ni som väntar på svar. Håller så klart tummarna för alla att det går som det ska och att ni får ert efterlängtade barn på ett vis eller annat!  

Hur gick det Höst44? 

Jag har ju inte skrivit på länge, gick så segt alltihop. Men nu har vi iaf fått provsvaret på blodprovet maken lämnade pga azoospermi.

Han har inga kromosomfel, men det stod i brevet att det tyder på att det är något med hormonerna som gör att spermier inte produceras som de ska, men vi ska få remiss till att göra en biopsi och se om det finns några i testiklarna. Mycket mer stod det inte så maken bokade en teletid med läkare i dag, men han har inte ringt. Nu antar jag att det är för sent för att han ska ringa i dag. Får väl ringa och boka en ny tid på måndag... Lite besviken är jag för vi har ju massa frågor.

Varför blir det så här?
Vilka hormoner är det fel på?
Kan man kanske medicinera eller äta hormoner?
Är det möjligt att han har någon bakomliggande sjukdom osvosv...  

Sen funderar jag på om det kan vara något ärftligt, makens föräldrar försökte flera flera år innan de fick honom, och även efter och fick missfall engång, så två graviditeter på många år. Kanske det har ett samband?

Ville ju veta mer om detta i dag, jäkla läkare som inte ringde på teletiden :/  

elin2011: Oh vad spännande! Hoppas bara läkaren ringer er när det är bestämt :) fast det hände säkert nåt i dag, eller så var han sjuk eller nåt när han inte ringde. Hoppas det går fort för oss att få en ny tid nästa vecka. 

Beror väl på vad det är för fel om det kan vara ärftligt eller ej... Stod så lite i brevet vi fick så därför blir det skönt att få prata med läkaren så man kan få svar på lite frågor.

Angående hormoner, ja om det vore så enkelt borde det väl ha stått nåt om det i brevet? Men läste någonstans på nätet att om mannen har brist på testosteron så kan det gå att äta hormontabletter. Men som sagt, antagligen är det väl nåt värre fel eftersom det bara stod om biopsi i brevet.

Vet inte heller hur länge det kan ta tills vi får göra det, skulle fråga om det också i dag men det får vänta...

Ja uppdatera du också sen! Den här tråden var bra för oss som är mitt i processen. 

Kram på er och lycka till! 

 

Höst44: Åh så skönt att det gick bra! Håller tummarna att cystan inte börjar bråka i framtiden heller. Och vad spännande med insemination, lycka till med allt nu!

Greengal, ja när man hör att det ändå var såpass svårt för föräldrarna börjar man ju fundera. På min sida har varken mor eller systrar haft några som helst problem att bli med barn, men som sagt makens föräldrar försökte ju väldigt länge och fick "bara" ett barn på den tiden. Ska fråga läkaren om det jag, är det ingen som frågat om det av er härinne? 

Maybe, hur går det?

Nu var det evigheter sen vi skrev här. Vi har inte kommit så långt på vägen än, läkaren var omöjlig att få tag i och min man sköt nog upp det lite också pga nervositet, men nu har vi i alla fall fått en remiss ivägskickad, maken har lämnat HIV och syfilisprov (var tvungen till det för att få göra biopsi) så nu är det bara att vänta på att kallelsen till biopsin kommer.

Läkaren sa att det är ungefär 50% chans att han har spermier i testiklarna, så lite hopp finns det ju. Han har haft påssjuka som liten, eventuellt kan avsaknaden av spermier bero på det. Men det är ju omöjligt att veta varför det blivit så här.

Känns rätt bra ändå, vill bara få riktigt besked och göra den där biopsin så att vi vet en gång för alla.

Hur går det för er andra? 

Vad kul att läsa om framgångar! 

Vi väntar och väntar, är det någon som haft remiss till biopsi i Örebor och vet hur lång tid det brukar ta? Maken glömde att fråga.

Och sen har jag en annan fundering, om det nu blir donatorinsemination, vilket vi nog väljer om han inte har några alls. Vad pratar man om på kuratorsamtalet? Måste de godkänna en eller är det bara för att man ska vara förberedd och reflektera över hur det kommer att vara när ena inte är biologisk förälder? Är nyfiken på det.

Maken vill gärna gå den vägen, för han anser ju, liksom jag, att det viktiga inte är biologin. Han vill ändå gärna vara med om en graviditet och den biten, och det vill jag också, även om adoption också är en möjlighet.

 

Åh grattis Memphis! Vi väntar på kallelsen än... :S till biopsi alltså, så töligt, vill ju veta läget nu så vi kan förbereda för nästa steg.

Åh grattis! Vad spännande!

 

Oj vad tråkigt :( Hoppas hoppas ändå att det inte var ett missfall! Och hoppas det löser sig för er på något sätt ändå, ska tänka på er!

Vi har nu fått tid för biopsin i april. Har dålig magkänsla som säger att det inte finns några simmare. Men försöker tänka positivt. Om det nu inte finns så får vi ta steget därifrån efter att vi funderat ut hur vi ska göra. Lite nervöst är det hursomhelst...  

Nu har vi vart på biopsin och magkänslan var riktig; inte en tillstymmelse till spermier eller spermiebildande celler... Såklart är vi ledsna men bägge känner att vi nånstans har vetat om det. Och så har vi ju vetat efter tre års försök att det är nåt allvarligt fel på nån av oss så vi har hunnit bearbeta det en hel del redan innan. Men självklart är det tungt. Mannen har vart riktigt nere men vi kan iaf prata och sörja tillsammans och nu vet vi säkert och det känns ändå bra.

Vi sa att vi ville gå vidare med donation så mina äggledare ska kollas innan en ny remiss skickas. Har också funderat på adoption men både jag och maken vill vara med från början med graviditet och allt som hör till, åtminstone nu första gången om det går vägen, sen får man ju se om några år om det blir syskon eller så. Hoppas det inte är fel på mig bara...

Ni som gått igenom processen med donation, vad pratar man egentligen om hos kuratorn? Är det bara det psykiska och känslor eller frågar hen en massa om livssituation, ekonomi och sånt? Är inte alls förberedd men det dröjer ju ett tag innan vi får komma dit.

Kram på er alla!

Ja kuratorsamtalet är obligatorisk för att man ska få donerade spermier. Men om du/ni känner att ni behöver prata så ta kontakt och sök hjälp själv. Tror inte det är några problem alls. 

Tack alla för svaren! Ja det är ju inget att vara nervös för egentligen, men känns lite läskigt ändå. Ja vi har pratat mycket om det där med att berätta för barnet och vi känner väl att det bästa är att vara så naturlig man kan med det. Det finns ju många olika sätt att få barn i dag förutom det "vanliga", och vi tänker väl berätta om alla sätt och att vi gjorde såhär för att få vårt barn. Om de vet det från liten ålder tror jag det är mindre risk för att det blir konstigt senare.  

Tack för svaren! Har ej fått tid än, spolningen skulle gå snabbt att få tid till men sen får vi väl vänta ett tag på själva donationen, och de vill börja med inseminering om allt hos mig är okej.