En spontan tanke till er här - har ni aldrig funderat över att byta partner dvs. söka lyckan med någon annan man? Om det inte är något fel på en själv, dvs. om felet uteslutande ligger hos mannen?
Frågan kanske är väldigt personlig men jag vet att många hade tänkt i dessa banorna.
Det att få barn genom provrör genom att plocka ut spremierna manuellt, men om det inte finns några är det ju omöjligt. Då kan man ju aldrig få genetiska barn ihop (!).
Moli: bara undrade, tror att många i denna situation har tänkt tanken. Att kunna skaffa famil ihop är ändå så grundläggande, så fundamentalt...jag säger inte att något är rätt eller fel och tycket inte det är jävligt korkat - utan det beror helt enkelt på hur viktigt det är att få genetiska barn.
Har man barn sedan tidigare eller inte vill ha barn, så spelar det inte någon roll.
Jag har läst här på Familjeliv och på andra ställen, samt känner personer som blivit lämnade för att de inte har kunnat få barn.
Jag var tillsammans med en person tidigare som hade 3 barn som alla var vuxna. Han sa redan efter 3 v att han inte kunde tänka sig att skaffa fler barn. Det var bevisligen inget fel på honom men han ville helt enkelt inte ha fler barn, han hade ju redan 3 barn. Förhållandet upphörde, nu när jag tänker efter så hade jag velat träffa någon som vill och kan få barn eftersom jag inte har några.
Jag har aldrig varit i denna situation men har dock inga barn. Han som inte ville ha fler barn bad mig tänka igenom detta noggrant, i början av relationen. Hans egna barn hade betytt väldigt mycket för honom. Han sa att just nu tänker jag så att det inte spelar någon roll, men när åren går kommer jag att ändra mig. Har många vänner som har vuxna barn och som absolut inte vill ha fler. Jag förstår dem också. Har en arbetskamrat som sa att hon skulle tänkt sig för väldigt noga innan hon slog sig ihop med en person som inte kan få barn. De flesta vill ha genetiska barn. Vad ni än säger så vet jag att det är många som tänker så. Jag tror man tänker utan att säga något till den andra.
Jag tror anledningen, om man läser här på Familjeliv, att det finns de som försöker över 10 ggr med IVF är just att de vill ha genetiska barn till varje pris.
Ett känt lesbiskt par ville ha barn ihop, den enas broder ställde upp som donator. Hur det gick till rent praktiskt vet jag inte, men då får ju barnet den andra kvinnans gener. Har en bekant vars syster ställde upp som donator, då får ju barnet också hennes gener genom systern. Läste om en kvinna som fått barn i Köpenhamn, hon ville absolut ha samma pappa till sina båda barn som hon skaffat ensam. Då blir de ju helsyskon även om det inte finns någon pappa.
Adopterade söker ofta sina gener. På Huddinges hemsida står det att bristen på donatorer är väldigt stor. Det är väldigt svårt att få någon att gå med på att donera, de ger ju bort något genetiskt. Tänk om donatorn får egna barn, barnet blir ju halvsyskon med donatorns barn (!). I Danmark finns ju de som är pappor till över 100 barn. Om man skulle haffa 50 personer mellan 25 - 40 år på stan och fråga om de kunde tänka sig att ställa upp på detta, skulle nog 9 av 10 säga nej även om de fick väldigt bra betalt. Det är ju inte samma sak som att ge blod eller ta ett organ från en avliden person.
Själv skulle jag ha väldigt svårt att ta äggdonation och adoptera. De flesta vill ju inte detta. För många betyder det mycket att det är deras barn.
Jag uppriktigt inte alls förstå att frågan var så känslig....sorry inte min mening. Jag behöver inte fortsätta denna diskussion och har inget emot att lämna tråden.
Dock under en förutsättning - fortsätt då inte att kommentera vad jag skriver här för då kommer jag att svara igen och då hålls konversationen "vid liv".
Om folk tröttnar låt då bli att svara så ska inte jag heller svara.