Inga spermier..

jag är 24 jag med och känner igen mig hos alla er, min sambo är steril, de vet inte vad som har lett till det för det finns inga andra fel. vårat förhållande stärktes x 10. innan detta problem uppstod så hade både han och jag problem att prata känslor mm men det är ju ett måste när man går igenom detta, man kommer närmre varandra, men det är en väldigt väldigt tung tid! vi har bara haft motgångar men tagit oss igenom det, nu känner vi oss lyckliga och väldigt säkra på varandra. Han är mitt allt och det spelar ingen roll att vi inte kommer få ett helt biologsikt barn (hade man fått välja klart det spelat roll) men det blir vårat barn ändån. ska genomgå en insemination inom loppet av denna veckan, går bara och väntar på att ÄL testet ska visa en glad gubbe :) kämpa på även när det känns tungt! 

Alltså kuratorsamtalet är ju för att bli godkänd men när man väl satt där så pratade man mest lite allmänt om det men kom ihåg att säga att ni tänker berätta för barnet om dens ursprung :) biopsin är nog väldigt olika med olika landsting misstänker jag. Det tar väl ett par månader kanske?

Åh så härligt! Lycka till :) vi lyckades på andra försöket och sitter med en magen som man kan börja se nu i v 13 :) Hoppas det går minst lika bra för er!
Tips gå inte å tänk på det varje minut tror man stressar upp kroppen då. Unna er grejer, hitta på saker :) oroa dig inte för mycket :) passa på att göra sånt ni inte kan sen ;)

Usch man kan väl inte lämna någon man älskar bara för att de inte kan få genetiska barn! Min sambo är steril och den tanken skulle aldrig slå mig! Fy så hemskt! Vi väntar nu vårt första barn genom spermadonation och det är inte det genetiska som bestämmer om man älskar ett barn eller inte, tänk på alla som adopterar och se hur otroligt älskade dem är!

Förresten heja Sverige! Snart kommer nog även ensamstående kvinnor få inseminera sig på hemma plan! Att det ska vara så svårt och ligga såååå långt efter många andra länder! :)

Beskedet att vi inte kunde få barn var jobbigt med det har fört oss SÅ mycket närmre och på något konstigt vis älskar jag honom mer, att han också inte är ofelbar

Instämmer med hjärtat längtar....känner mig upprörd och lite sårad!

Grattis! Åh va härligt med första försöket med :)

Jag kan hålla med om va galet fort tiden har gått. Från den dagen vi bestämde oss att skaffa barn till att jag äntligen plussade tog tre år. Just i väntan på allt kändes seg då men nu i efterhand fattar jag inte vart tiden tagit vägen.

Ja precis :) jag har fortfarande inte blivit riktigt glad än och jag är i v 15 nu. Hoppas det kommer snart, kanske när man äntligen börjar känna av kotten :) började gråta när en kompis blev med barn för ett par veckor sen men inte när jag blev det... Tyvärr slutade hennes i missfall :(

Åh grattis, så underbart! :D

Eh kurator samtalet är inte så farligt man pratar mest hur man har det efter beskedet och den viktigaste frågan är att ni ska svara att ni tänker berätta för barnet om hur den egentligen blev till. Vi var jätte nervösa helt i onödan! :)