• GoC

    Inga spermier..

    Hej! Ser att detta är en gammal tråd... Men finns det någon i samma sits kvar här? Nu har vi fått samma besked som långa andra här fått. Inga spermier... Vår värld har kastats upp och ned och vi vet varken ut eller in.... Skulle mer än gärna bolla detta med någon i samma situation... Finns någon där ute? Jag har så otroligt svårt att tänka mig både donation och adoption... Vet egentligen inte varför det är bara min magkänsla som säger att det inte är meningen... Och tänker jag m g en framtid utan barn så kommer tårarna. Vad gör man?

  • GoC
    moii skrev 2014-09-27 21:55:14 följande:

    Ni provar om det går att plocka ut spermier med nål ur testiklarna, det gör vi. Inga spermier i utlösningens men det finns i några procent av gångarna och det är nog för att göra icsi. Hoppas ni kan det också, men kan ni inte det förflyttas fokus mot vad ni kan göra, misstänker jag. Och då blir det nya beslut.

    Ja världen kastas omkull, men, trod ET eller ej, man överlever detta också. Det är konstigt men sant.


    Så ni håller på just nu? Vi har lämnat in ett andra prov men det ser mörkt ut. När ska ni göra första försöket?
  • GoC
    M82 skrev 2014-09-28 08:25:03 följande:

    GoC: Jag vet hur det känns, jag och min sambo är i samma sits med manlig infertilitet p.g.a. inga spermier. Vår värld rasade oxå när vi fick svaret. Sambon gjorde sedan en testikelbiopsi (de går in med nål och ser om det finns spermier som inte kan komma ut den vanliga vägen). Även den visade noll spermier vilket blev yterligare ett nedslag. Mycket tankar och tårar. Sambon kunde inte tänka sig donation och jag ville inte välja adoption i första hand. Men efter mycket diskuterande fram och tillbaka har vi nu gjort en första insemination med donerade spermier som dock misslyckades så nu väntar vi på försök 2. Vi har valt att gå'privat i Danmark för att slippa alla väntetider i Sthlm (minst 1,5 år). Jag vet hur tungt det var att få beskedet, men låt det smälta in, tillåt er att sörja i lugn och ro på varsitt håll, det kommer att ta ett tag, men någon gång konmer man till en punkt där man måste ta nästa steg. Fundera på vad ni vill: ett liv utan barn? Av det du skriver låter det inte som ett alternativ för dig. Är det viktigt för dig att bära ett barn och vara med från början, om ja, då bör ni ställa in er på donation, annars kanske adoption. Om jag och min sambo skulle kunna välja skulle vi båda självklart vela ha ett barn som var hans gener m.m till 50%. Men nu är vi i en sits där det är omöjligt. Vi har resonerat som så, att om det inte går så vill vi ha det näst bästa. Vi vill få vara med från början och jag vill gärna bära vårt barn, därför har vi valt donation. Sen är generna inte allt utan det sociala spelar oxå en stor roll. Det är min sambo som kommer bli den enda pappa som finns, det är han som kommer mata, leka, natta och plåstra om och finnas där för barnet från dag 1. Donatorn är just bara en donator och ingen barnet kommer ha kontakt med. Jag läste en jämförelse en gång, att skaffa barn med en donator är som att plantera ett träd/en bloma: Du får/köper ett frö som du planterar, när det börjar växa sköter du om plantan, vattnar den och ger den omsorg. När du sedan får frukt behåller du trädet/blomman och fortsätter vårda den för du vet då att det är något som du själv har skapat eftersom du varit med från början. Men den som gav dig fröet från början har ju inte varit ked och tagit hand om plantan eller vårdat den. Låt det smälta in och tillåt er att sörja, jag vet hur jobbigt det är men det blir bättre bara ni fattat ett beslut och börjar jobba mot det målet.


    Tack för ditt svar. Just nu har jag mest panik och känner inte att något är ett alternativ. Allt känns som en mardröm som jag bara vill vakna ur. Ska det bli något alternativ så lutar det väl åt donation antar jag.... Men det känns som att det är jag som bildar en egen familj med donatorn. Hemsk tanke men det är det jag känner. Sen känns det också som att allt hänger på mig nu. Att det är jag som ska avgöra vår framtid. Folk runt omkring säger att det finns andra alternativ men min magkänsla säger nej. Jag vet ju också att det är en väldigt ny tanke det här med donator och jag antar att jag måste låta det smälta lite... Kan man hoppas att jag vänjer mig vid donationstanken. Hur går dina tankar?
  • GoC
    M82 skrev 2014-09-29 07:02:56 följande:

    I Danmark får man välja öppen eller anonym donator. Vi har valt öppen då vi ändå tycker det är en rättighet för barnet att om hon/han vill kunna ta reda på sin genetiska bakgrund, det kan ha med nån sjukdom att göra eller liknande. Vi vill inte behöva säga till barnet på 18 årsdagen att vi valt bort den möjligheten fast vi kunnat välja öppen. Däremot kommer vi vara öppna med barnet redan från att det är litet med att berätta om hur hon/han kom till, t.ex. genom att skriva en bok och berätta genom en saga. Blir nog mkt lättare än att berätta när barnet är äldre.


    Jag är helt på din sida vad det gäller öppen donator. Och jag förstår dina tankar om att det bara är en donator. Jag önskar att jag också kunde se det så. Vill inget hellre än att se det så. Problemet är att min magkänsla säger nej. Säger att jag inte kan föda fram barn utan biologisk pappa. Och jag vet verkligen inte varför. Har inget bra att säga som en anledning. Det gör mig bara så otroligt ledsen att känna såhär. Har bokat in en tid nästa fredag till en kurator. Efter nio begravningar på mindre än fyra år trodde jag att de dåliga nyheterna skulle vara slut för ett tag. Gick på den sista förra månaden och nu kom det här. Hur mycket ska man behöva orka?
  • GoC
    M82 skrev 2014-10-01 21:54:53 följande:

    GoC: Jag beklagar begravningarna, livet är tufft och inte alltid rättvisst. Bra att du tar tag i ditt mående och söker professionell hjälp innan du mår sämre. Jag tror man måste göra det som känns rätt för en själv, det som är rätt för en kan va fel för en annan. Vad känner/tycker din sambo, vad vill han? Lyssna till er magkänsla och följ den, kanske ska ni fundera på adoption. Vet inte hur nytt beskedet är för er, men prata med din kurator och sambo/pojkvän så ska du se att det blir bättre längre fram, man kan få barn på många sätt och allt löser sig på ett eller annat sätt även om det inte riktigt blir som man tänkt sig.


    Min sambo är ändå positiv. Han sa samma dag som vi fått beskedet att vi får försöka med donator för att han vill ha familj med mig. Jag tror att jag varit mer ledsen än han hur tokigt det än låter. Killar lever ju för dagen medan vi tjejer har alla tankar långt fram i framtiden.... Han är en stor stöttepelare just nu och jag försöker vara en för honom också. Jag går fortfarande med tankarna att jag inte vet om jag klarar av att inte få biologiska barn. Just för barnens skull... :( det här gör mig så otroligt ledsen...
  • GoC

    Vi har precis fått besked nummer två... Inga spermier, förhöjda värden i hypofysen dock ingen kromosomavvikelse. Var det någon som hade haft samma men ändå hittat spermier i testikeln?

  • GoC
    KärlekNr1 skrev 2015-01-19 12:17:23 följande:

    De hittade inga spermier i min sambos testiklar. Det har nu gått 5 månader sedan vi fick besked om barnlöshet. Friade för 4 månader sedan till min kille så har huvudet på bröllops tankar för tillfället. Men efter bröllopet tänkte jag ta upp frågan igen för då har det gått 1 år. Min blivande man är jätte mycket emot adoption för sin egen del, nästan lika mycket emot donation.

    Nu senast sa han att när våra närmaste vänner tänker börja att skaffa barn så ska vi boka tid.

    Men han tycker inte om tanken att de ska spruta in spermie vaginalt på mig. Utan han vill hellre att det sker med IVF behandling..


    Åh vad tråkigt att höra:( hur gamla är ni? Min sambo är för donation... Bara jag som inte kan se mig själv göra det... :( vi väntar fortfarande på biopsi. Hade din sambo också förhöjda fsh-värden?
  • GoC

    En fråga till alla som gjort testikelbiopsi. Vi kommer ju behöva va lediga från jobb. Finns det några rättigheter där? Behöver vi ta semesterdag eller finns det något annat man kan ta?

Svar på tråden Inga spermier..