M82 skrev 2014-09-28 08:25:03 följande:
GoC: Jag vet hur det känns, jag och min sambo är i samma sits med manlig infertilitet p.g.a. inga spermier. Vår värld rasade oxå när vi fick svaret. Sambon gjorde sedan en testikelbiopsi (de går in med nål och ser om det finns spermier som inte kan komma ut den vanliga vägen). Även den visade noll spermier vilket blev yterligare ett nedslag. Mycket tankar och tårar. Sambon kunde inte tänka sig donation och jag ville inte välja adoption i första hand. Men efter mycket diskuterande fram och tillbaka har vi nu gjort en första insemination med donerade spermier som dock misslyckades så nu väntar vi på försök 2. Vi har valt att gå'privat i Danmark för att slippa alla väntetider i Sthlm (minst 1,5 år). Jag vet hur tungt det var att få beskedet, men låt det smälta in, tillåt er att sörja i lugn och ro på varsitt håll, det kommer att ta ett tag, men någon gång konmer man till en punkt där man måste ta nästa steg. Fundera på vad ni vill: ett liv utan barn? Av det du skriver låter det inte som ett alternativ för dig. Är det viktigt för dig att bära ett barn och vara med från början, om ja, då bör ni ställa in er på donation, annars kanske adoption. Om jag och min sambo skulle kunna välja skulle vi båda självklart vela ha ett barn som var hans gener m.m till 50%. Men nu är vi i en sits där det är omöjligt. Vi har resonerat som så, att om det inte går så vill vi ha det näst bästa. Vi vill få vara med från början och jag vill gärna bära vårt barn, därför har vi valt donation. Sen är generna inte allt utan det sociala spelar oxå en stor roll. Det är min sambo som kommer bli den enda pappa som finns, det är han som kommer mata, leka, natta och plåstra om och finnas där för barnet från dag 1. Donatorn är just bara en donator och ingen barnet kommer ha kontakt med. Jag läste en jämförelse en gång, att skaffa barn med en donator är som att plantera ett träd/en bloma: Du får/köper ett frö som du planterar, när det börjar växa sköter du om plantan, vattnar den och ger den omsorg. När du sedan får frukt behåller du trädet/blomman och fortsätter vårda den för du vet då att det är något som du själv har skapat eftersom du varit med från början. Men den som gav dig fröet från början har ju inte varit ked och tagit hand om plantan eller vårdat den. Låt det smälta in och tillåt er att sörja, jag vet hur jobbigt det är men det blir bättre bara ni fattat ett beslut och börjar jobba mot det målet.
Tack för ditt svar. Just nu har jag mest panik och känner inte att något är ett alternativ. Allt känns som en mardröm som jag bara vill vakna ur. Ska det bli något alternativ så lutar det väl åt donation antar jag.... Men det känns som att det är jag som bildar en egen familj med donatorn. Hemsk tanke men det är det jag känner. Sen känns det också som att allt hänger på mig nu. Att det är jag som ska avgöra vår framtid. Folk runt omkring säger att det finns andra alternativ men min magkänsla säger nej. Jag vet ju också att det är en väldigt ny tanke det här med donator och jag antar att jag måste låta det smälta lite... Kan man hoppas att jag vänjer mig vid donationstanken. Hur går dina tankar?
