Inga spermier..

Jag har ingen aning vad för slags biopsi de vill göra. Hoppas vi får information om det på nästa läkarsamtal.
Hur länge va han sjukskriven efter den öppna biopsin?
Va det han själv som kände att det va bäst eller insisterar läkaren på det?
Jag tror inte min sambo kommer gå med på att vara sjukskriven om inte läkaren nästan tvingar honom. 

Har ni varit öppna för vänner och familj och bekanta med problemen eller håller ni det för er själva?
(förlåt om jag trampade på en öm tå...) 

Då är det kanske lite individuellt då om man känner att man behöver vara hemma efter biopsin.
Vi får väl vänta och se helt enkelt.

Jag hade först planerat att inte berätta för någon. Det är vår hemlighet tänkte jag, men eftersom ett par vänner redan visste att vi försökt få barn länge så kände jag att det va skönt att berätta för de som stod mig närmast.
Mina syskon vet fortfarande inget och det förblir nog så ett tag till.

Det är skönt att få lätta sitt hjärta vissa dagar när allt känns lite tyngre.
Det är otroligt svårt att hålla sånt här inom sig, det är ju dessutom en väldigt utdragen process med allting.

Frågan är bara hur jag ska klara av att jobba samma dag som eventuellt äggplock, ocsi eller ivf eller vad det nu blir. Jag har läst att många blir ganska groggy efteråt.

Det är väl ganska lätt för en läkare att kolla upp före ett besök hur länge man varit folkbokförd på ett ställe?
Jag uppfattade så att de kollat upp innan vi kom på besök och det va därför de frågade, för vi hade bara 1 år...
Vi förklarade att vi bott ihop i 2 år  (+ någon månad) men adressen inte varit densamma eftersom min sambo hyrde ut sin lgh i andra hand osv.
Men det spelade ingen roll.
De kanske såg redan innan ert besök att ni varti folkbokförda i minst 2 år och därför va det inte lönt att nämna något om det.
Läkaren sa också att om vi vill ha behandlig så fort som möjligt (det vill väl alla egentligen?) Så får vi vända oss till privat klinik.

 

Det är nog olika beroende på landsting också har jag för mig.
Visste dock inte att åldern spelade roll på det sättet.
Jag va 24 när vi först sökte hjälp (fyllde 25 för en vecka sen) så det kanske också har spelat in?
Kanske därför de tyckte att vi kan dock vänta ett tag till...

di antar jag är Donatorinsemination?
Vet ni när ni ska få göra det?
Krävs det några förberedelser?

Ojdå ok. Jag jobbar som timvikarie och kan styra mitt arbetsschema lite som jag vill.
Det är säkert ok för mina arbetsgivare att jag inte jobbar på några dagar, men hur blir det med ersättningen om man inte har "vanligt" jobb?

Om jag nämner vårdgarantin för läkaren? Innebär det då att de måste hjälpa mig inom 3 månader?
Även om de har en regel att man måste bo ihop i minst 2 år?

Jag ska kolla upp det med vårdgarantin och om det kan hjälpa oss =)
Jo men försäkringskassan ger ju 80% av inkomsten (tror jag det är?) och jag har inte samma inkomst varje månad. Ibland har jag lite mer, ibland lite mindre...

Kommer du ihåg hur länge ni fick vänta på reusltatet av biopsin?
Jag förstår absolut att det är en stor sorg, och även att det är jobbigt att vänta.
Pratar ni mycket om det?

Tack för era svar!

Just nu befinner vi oss i väntande. Vi fick veta att min sambo inte har spermier i slutet på oktober.
Det har inte hänt så mycket efter att vi fick det beskedet. I början pratade vi mycket om det, men det blir mindre och mindre efter hand som tiden går.
Vi väntar på ett möte med läkaren 9e januari och då ska vi prata om vårdgarantin och se vad han säger. Har vi tur så får vi så mycket hjälp som möjligt trots att vi inte bott ihop tillräckligt länge enligt dom.
Jag gissar på att han får göra en biopsi, frågan är bara när.
Jag tänker på det varje dag och har otroligt svårt att acceptera läget och har stort behov av att prata om det.
Min sambo vill inte prata om det, accepterar läget och väntar p ånästa besked helt enkelt.

Vi tillhör RMC i malmö

Oj den här tråden hade jag nästan glömt bort! *Fy på mig!*

Jo, vi va på samtalet den 9e januari som sagt. På mötet sa de att min sambo har en "defekt" som gör att han inte har några sädesledare, eller att han har sädesledare men det är ingen passage genom dom.
Det är en ärftlig defekt och de allra flesta som har den här har även cystisk fibros, vilken han också har fast en mild variant som inte gett några symptom.
Dock tyder blodproverna på att det finns en spermieproduktion och därmed bör det finnas spermier i testikeln som de kan plocka ut.
Jag har fått lämna blodprov för om jag också har den här genen (1-2% chans) så är risken stor (ca 50%) att vi får väldigt sjuka barn. Det vill ju ingen, så om så skulle vara fallet så skickas vi vidare till Lund till en specialklinik. Men troligtvis har jag inte den här genen så då får vi komma tillbaka i augusti för nästa besök.
Så hela karusellen börjar egentligen inte förrän i Augusti. Men det är ju en lång process.
Vårdgarantin gäller inte oss eftersom vi inte varit folkbokförda på samma adress i 2 år ännu.

Däremot vet jag inte om de tagit prover om HIV på min sambo, jag antar det men kan inte garantera. Om de inte gjort det så lär vi ju få vänta en massa extra tid på att de ska kolla det också :S

Tog det sig på första försöket för dig?

Tummen upp!
Verkligen bra att du fick samma donator.
Jag kan knappt bärga mig tills vi ska få sätta igång. För första gången längtar jag till hösten och det känns som sommaren kommer bli lång...

Jag har tänkt den tanken. När det va nytt och man tyckte livet va orättvist osv.
Jag har pratat med flera kompisar om mina tankar och de säger att de förstår och det är nog helt normalt.
Jag vill ju givetvis ha en kille som kan göra mig gravid.

Efter hand som tiden gick och jag funderat lite på situationen så beslutade jag mig för att jag tänker inte lämna mannen i mitt liv som jag älskar så enormt mycket (spermier eller ej). Vi kan ju få hjälp med det här och hade vi inte kunnat få biologiska barn hade vi gott vidare med donator och fortsatt vara tillsammans.

Jag tror det är vanligt att man tänker de tankarna. Speciellt innan man vant sig vid tanken.

Många vill ha genetiska barn. Det stämmer ju. De flesta vill nog det om de kan välja.
Men om de inte kan få genetiska barn, så är kanske donator ett bra alternativ. För man vill ju ha barn med den man älskar, man vill att just HAN ska vara pappa till ens barn. Det blir han oavsett om man adopterar eller kör med donator eller biologiska barn

Jag vill egentligen inte adoptera, men finns det absolut inget annat sätt, så gör jag hellre det än förblir barnlös resten av mitt liv...

Remisser och remisser och remisser. Vet inte hur många remisser vi fått nu. Blodprov även den här gången.
Är det inte lättare att ta alla blodprov på samma gång istället för att behöva gå dit hela tiden?
Den här gången gällde det syfilis, hiv osv...
Har ni också fått lämna så mycket blodprov?

Vi fick inget kuratorsamtal när vi fick veta att min sambo inte hade spermier...

Är det bara när det garanterat blir donation som man får det?

Jag hade verkligen behövt ett kuratorsamtal...