Inga spermier..

Körsbärsträd: Håller med dig... vi har nog oxå vuxit oss starkare med våra motgångar. Nu hittade de iofs simmare hos min man till slut men tror vi hade varit lika lyckliga med spermier från en donator. Huvudsaken är ju att man får ett barn! =)

Min man har gjort ingreppet 2ggr. Första gången var jag med och jag tyckte att det verkade gå bra och inte gjorde så fasligt ont, att det värsta var bedövningssprutan. Sen var han öm i ett par dagar bara. Andra gången fick han blodtrycksfall tror jag, men jag var inte med då eftersom jag låg och väntade på mitt äggplock då. Men han mådde bra efter lite vila. :)

Även vi har varit öppna med våra problem... eller kanske har jag varit mer öppen med det än vad han har varit på sitt jobb som är mer mansdominerat.

Höst44: På biopsin tar man bitar från olika ställen. Man brukar börja i bitestikeln (där man på en gång ser (i mikroskop)om det finns). Hittar man inga spermier där så går man vidare till testiklarna och punkterar på flera olika ställen på varje testikel. Dessa vävnadsbitar (trådar) analyseras senare av labbet och man får svar antingen samma dag eller dagen efter om man hittat några spermier. Min man hade inga i bitestikeln, men man hittade i hans ena testikel. Så när vi gjorde äggplock tog de bara vävnadsbitar ur den ena testikeln. Detta gäller iaf när vi gjorde våra biopsier på Sahlgrenska i Göteborg.

Jag är inte jätteinsatt i hela Levaxinbiten men jag vet att de vill ha ner värdet under 2,0. Mitt TSH låg på 4,5 när jag började medicinera. Jag har fått öka dosen någon gång innan vi nådde önskat resultat. När man sen är gravid kollar man igen för det är väldigt vanligt att man får höja dosen då (jag fick dubbla min dos). Sedan får man under hela graviditeten kolla värdet ungefär var 6:e vecka. Jag tycker att du borde få ner ditt värde till under 2,0 i alla fall och det behövs säkert ingen jättehög dos för det. Fråga din läkare.

Höst44: Bara fråga på vettu.... :)

Smilla: NEJ vad jobbigt för dig!! :( Hoppas att du repar dig fort! *kram*

 Höst44 och Körsbärsträd: Ja precis så är det verkligen. Och det är nästan intressant att folk som vet om vårat problem nästan får ångest för hur lätt det har gått för dem. Och skäms nästan för att säga att "hoppsan nu ska vi visst ha barn 2". Men jösses så efterlängtade våra barn kommer att vara! ;)

Smulans: Stort grattis till er son!! =)

Memphis: Vi planerade oxå bröllop under hela tiden vi väntade på att komma igång med behandling osv. Mycket smart drag för att få sig på andra tankar! ;) När är den stora dagen?

Memphis: haha, då gifter ni er samma helg som vi gjorde förra året. Vi har bröllopsdag 21 augusti. :D Och vi hade oxå kuratorsamtal där i krokarna, faktiskt samma vecka som bröllopet så det var lite småstressigt. Bröllopsplanerande under den långa väntan var otroligt skönt för det tog verkligen bort många av tankarna om IVF:en. Sen var det som att bekräfta för oss själva att vi tar oss starkare ur en kris och ÄR menade för varandra. För många par är IVF nästan som en dödsstöt för förhållandet har jag hört men för oss har det varit tvärtom. Vi har verkligen fått kämpa IHOP.

Ung fru: Alla som hamnat i denna situationen har nog samma tankar. Jag och min man hade ju tur så att vi lyckades plocka friska spermier ur testiklarna... sitter här i v.37 och är så tacksam varje dag för att forskningen och tekniken har utvecklats... Men som körsbärsträd tror jag inte att din man skulle känna sig mindre som barnets pappa oavsett vems gener barnet har. Lycka till!

Ung fru: För oss sa dem att kromosomanalysen kunde ta upp till 8 veckor!

Ung Fru: För vår del blev förhållandet starkare. Vi beslutade oss till och med för att gifta oss under tiden alla utredningar pågick, för att ha något roligt att se fram emot och för att helt enkelt visa för oss och alla andra att vi inte skulle låta den här livskrisen bli slutet för oss som ett par.

Min mans mamma bland annat var rädd för att jag skulle sticka när vi fick resultatet av hans spermaprov... OJ så fel hon hade! ;) Jag såg det som att det var meningen att det var vi två som skulle leva ihop för att jag skulle vara stark nog att hjälpa honom ur denna krisen. Det är inte lätt alla dagar och ibland tappar båda orken men man tar sig upp igen på något sätt. 

Jag och min man började försöka få barn för 3 år sen ganska exakt. Vi prövade ett år som man "måste" innan vi sökte hjälp. På dagen när den 12:e mensen kom så ringde jag kliniken för utredning och vi fick tid bara någon vecka senare (privat men med landstingsavtal). Utredningen tog ca 1 månad och kom ju då fram till att min man inte hade några spermier men att jag var fullt kapabel till att bli gravid. Vi blev remitterade till Sahlgrenska i Göteborg för vidare utredning på min man. Kom dit i november 2009 ungefär och min man genomgick lite prover och fick lämna ett andra spermaprov som så klart visade noll igen. I Januari fick han göra biopsi där man hittade spermier i den ena testikeln. Ungefär samtidigt fick vi reda på att hans fel beror på en kromosomavvikelse, han har en extra könskromosom XYY. På grund utav att det handlar om gener måste vi träffa en genetiker som får godkänna  oss för IVF. Det visar sig att denna kromosomavvikelse inte på ngt sätt är farlig och med största sannolikhet inte är ngt som skulle föras vidare till ett ev. barn. I mars/april 2010 blir vi till slut godkända och får vänta på att remissen på en IVF-behandling kommer igång. Vi blir kallade i slutet av maj... där man upptäcker att JAG behöver behandlas med Levaxin för att jag har förhöjda värden på mina sköldkörtelprover (TSH). Så under sommaren äter jag mina tabletter och i slutet av september får vi till slut påbörja IVF-behandlingen! Det är ju en rätt intensiv månad med medicinering i form av nässpray, sprutor, provtagningar och ultraljud för att kolla äggens tillväxt. I slutet av oktober 2010 gör vi vårt första äggplock och min man får göra biopsi igen för att plocka ut färska spermier. Allt går bra och vi får flera embryon. Ett får jag insatt och 3 hamnar i frysen. Vi misslyckas på första försöket, sedan kommer en semesterresa och julstängningen i vägen. Nästa försök blir i slutet av januari som inte heller lyckas. Men tredje gången gillt fungerar allt och jag blir gravid! *total eufori*  Så nu sitter jag här höggravid med cirka 3-4 veckor kvar till beräknad födsel av vår lill* mirakelbebis!

Oj så långt det blev.... ;) 

Höst44: Tack! :D Önskar dig o din man stort lycka till med!

Moii: Sånt får bara inte hända! Men jag hoppas verkligen att allt går bra för dig o barnet! 

Dion: Beror nog helt på vilken typ av kromosomavvikelse man i så fall har hittat... Min man har ju en extra manlig könskromosom  (XYY) och ibland hittar man spermier med den, vilket vi alltså gjorde. Har hört att det är lite mindre chans om man har tvärtom, en extra kvinnlig könskromosom (XXY) alltså. Men sen finns det ju mängder med andra varianter av kromosomavvikelser så det är nog svårt att ge svar på. Men det låter ju som att det är din mans ljumskbråck som kan vara problemet snarare än en kromosomavvikelse.

Dion: Vet inte riktigt varför det blir stopp i ledarna när dem har kromosomavvikelser? Kanske är "naturens" sätt att säga att ngt kan vara fel?

Dion: Skönt att kromosomanalysen var okej! Jag hörde siffran 50% när min man gjorde sin biopsi men det kanske är olika. Har ingen aning om hur/om operationen din man gjorde som barn kan påverka båda testiklarna?! Håller tummarna för att det blir goda nyheter iaf!

elin2011: Du är välkommen i tråden även om det inte är av en rolig anledning du har hittat hit. Vet inte om du läst igenom senaste sidorna av tråden? Vi har ju haft lite olika utgång på hur det har gått sen vi fick reda på att våra män inte har spermier i proven.

Vi förstår alla känslan av att världen rasat samman, men på något sätt tar man sig vidare! 

Elin2011: Några av oss skrev en liten sammanfattning av våra problem bara de senaste sidorna så om du orkar läsa 2-3 sidor bakåt så har du lite info om oss som fortfarande är aktiva i tråden. 

Som sagt så förstår vi precis hur du/ni känner det, men jag vet inte om det finns något konkret tips på hur det ska kännas lättare. Jag läste väl allt jag kom över, kollade upp vilka alternativ man har. Sen har vi haft hjälp utav psykologen på vår IVF-klinik. Pratat med vänner och kollegor gjorde jag oxå en hel del, min man höll nog mest smärtan inombords tyvärr.

Att se programmet blir säkert tufft men kanske behöver du gråta ut och se att det finns många andra som har det svårt med?! Alla har vi olika sätta att hantera sorg och ilska på.   

Jag jobbade samma dag vi fick resultatet, och det var dessutom dagen innan jag fyllde 30 år. Det var nog bland de jobbigaste arbetspassen jag tagit mig igenom... Jobbar dessutom själv och på natten så det var måååånga tankar som snurrade, å andra sidan hade jag inte kunnat sova ändå.

*stor kram*      

elin: Blodproverna och kromosomanalysen kan dröja rätt många veckor. Vi fick vänta i 8 veckor på kromosomanalysen har jag för mig! Nu visade det sig iofs att det var där problemet låg för oss så kan hända att det tog längre tid att analysera det då?

Mirakel familjen: Fantastisk historia! =)

elin2011: Nej tyvärr, vi har gått på Sahlgrenska i Göteborg.   

Dion: MEN vad roligt för er!! Grattis! :D Jag fick förresten vara med under hela ingreppet på min man. =)