Jag gick 16 dagar över tiden med min son, så jag vet lite vad du går igenom nu.
Under hela graviditeten hade jag inte en förvärk eller sammandragning, så jag trodde verkligen inte att det skulle bli någon unge till slut...
På BF+14 var vi på besök hos BM. Det var en vanlig undersökning (alltså ingen gyn-koll) som vi lämnade med ett telefonnummer till förlossningen. Vi skulle ringa dit dagen därpå och göra överburenhetskontroll. Dock ville visst bebben lite annorlunda... Han kände sig väl hotad  
  Några timmar efter besöket hos BM började jag känna som en svag, svag mensvärk. 
Sakta men säkert kom värkarna igång och på förmiddagen BF+13 åkte vi in till förlossningen. Där visade det sig att jag bara hade öppnat mig 2 cm. Om jag inte hade gått så långt över tiden hade jag blivit hemskickad då. Nu fick vi istället komma iväg på ett ultraljud, för att se att bebben hade det bra därinne. Det fanns tillräckligt med fostervatten, så vi behövde inte göra nåt för att snabba på förloppet. Dock visade det sig att mina värkar var rätt fjuttiga, så de fick både ta hinnorna och ge mig värkstimulerande dropp för att få fart på det. De trodde att de skulle vara tvungna att använda sugklocka, men det behövdes aldrig, tack vare att krystandet gick som en dans!
Killen som kom ut var 52 cm lång och vägde 4250 -- ingen jättebebis alltså. I det första andetaget lyckades inte hans lungor "veckla ut sig" som de ska. Detta gjorde att vi fick ligga kvar några dagar, för att kontrollera hans andning. (Detta är, som jag fattade det, liiite vanligare hos överburna bebisar.) Allting gick åt precis rätt håll och han är idag helt frisk.
Ber om ursäkt för uppsatsen!  