Nytt försök....
Frustrationen växer sig allt större och det enda jag får höra är att jag inte ska tänka på det. Hur lätt är det? Vissa dagar är bättre än andra, men frustrationen finns där. Jag försöker verkligen göra allt för att inte tänka så frenetiskt på att bli gravid, men när en efter en blir gravid i min omgivning så är det svårt att inte tänka på det. Jag vill vara glad för deras skull, men ibland är det svårt. Jag vill ju också känna den där lyckan och glädjen.
December 2009 började jag äta de första tre månaderna med Clomifen. Under den perioden har min mens stabiliserat sig och därför provar jag med ÄL-test för att se om det hjälper. Ringde till min privata läkare förra månaden och vi kom överrens om att jag skulle prova med Clomifen i 3 månader till och om det inte fastnat någon lilla/lille så får vi börja fundera på andra alternativ.
Jag önskar att det fanns någon där ute som jag kunde prata med, så att jag känner en gnutta lättnad... För jag blir galen av att bära detta inom mig!
Tacksam för svar!