Att vara i fas i relationen

Det kunde ha varit jag som skrev inlägget.... ;) Min sambo har betydligt svårare än jag har att släppa tanken på biologiska barn. Han har kommit så långt att det är ok för honom att vi står i adoptionskö och att vi försöker spara pengar till adoption. I övrigt säger han i princip bara att han tror att han kommer att komma dit, men är  t.ex. inte beredd att bestämma när vi ska gifta oss (trots att vi säkerligen hade gjort det ändå). Vi håller fortfarande på med ivf och jag gissar att det kan vara en del av det- att så länge vi håller på behöver han inte inse att det inte kommer att gå. Knepigt det där. Känns som att det är ganska vanligt att man hanterar det på olika sätt, vissa vill ta allt steg för steg medan andra - som jag- gärna vill ha tänkt igenom saker ordentligt långt i förväg och gjort allt man kan för att förbereda. Hade det bara varit upp till mig hade jag iof gärna adopterat även om vi skulle kunna få biologiska barn- det är helt enkelt inte viktigt för mig att få just biologiska barn. (Det enda som skulle ha hindrat mig är väl att jag inte hade tyckt att det kändes ok att i det läget lägga beslag på en köplats från de som inte kan få barn). Antar att det i vårt fall har påverkat en del också att jag har haft flera barndomskompisar m.m. som varit adopterade medan han inte har kommit i kontakt med adopterade i någon större utsträckning. Lite off topic kanske, men ditt inlägg väckte en del tankar. Tyvärr har jag inga bra tips, vi är fortfarande inte i fas.. Läser resten av tråden med spänning för att hitta mirakelkurerna ; )