Vad tycker du om att svårt psykiskt sjuka skaffar barn?

mår man så dåligt bör man ju vänta.

Precis samma sak som jag tycker om folk som skaffar (planerade!!) barn när de verkligen inte har råd. Kan man inte ta hand om barn så ska man inte ha barn.

För min del mådde jag dåligt med ångest och sånt innan jag fick sonen. Men med han så fick jag en ny mening med livet så i vissa fall kan det göra en gott att få en annan liten att lägga den energin på.
Men sen beror det ju på hur sjuk man är. Vissa psykiska sjukdomar är svårare än andra så det är ju svårt var man ska dra strecket.

Jag har varit sjuk i en psykisk sjukdom under ca 12 år, jag är dock "frisk" idag men kommer alltid behöva kämpa med mina problem för att inte trilla dit igen så att säga. Jag har haft bulimi. Jag tror också att min sjukdom gjort mig mer lyhörd för min egen person och vem jag är.

Annat.

Jag tror inte du vet vad du pratar om utan har en massa föreställningar om vad psykiska sjukdomar innebär.

Världen är inte svart eller vit.

Precis som jag skrev ovan är det ju inte svart eller vitt. Har läst någonstans att bipolär är förhållandevis vanligare hos högpresterande högutbildade människor. 

Såg en intervju en gång med en läkare med bipolär som menade att hon hade sin sjukdom att tacka att hon blev läkare. Så visst tror jag absolut att sjukdomar tillför något också, något som helt friska individer ofta går miste om.

eftersom tråden är lagd under "etik" kanske man ska fråga sig detta med uttrycket "att skaffa barn". spelar ingen roll om man är frisk eller psykiskt sjuk... barn är inget man skaffar, du FÅR det.

lite OT kanske, men ändå inte.

Men då blir jag sådär jättepetik. Om man får något finns det någon som ger det till mig. Ur etiskt perspektiv borde då inte ligga några moraliska betänkligheter i vem som blir förälder eftersom givaren självklart inte ger barnen till en helt olämplig människa.

Vad är alternativet? Jag tycker inte att psykiskt sjuka ska särbehandlas. Visar det sig att de inte kan ta hand om barnet/barnen får soc rycka in, precis som i vilket annat fall som helst.

Jag tycker inte att man ska utgå ifrån att psykiskt sjuka människor är inkapabla att ta hand om sitt barn/sina barn.

Jag har borderline, socialfobi och lider av ständiga depressioner, ångest och även panikattacker. Har även ett självskadebeteende och får lätt självmordstankar. Jag äter Sertralin och Lergigan. Jag har en glad, harmonisk och lycklig dotter som blir 5år i september.. dessutom försöker jag och min man få ett till barn.

Jag anser mig kapabel att ta hand om barn trots mina psykiska besvär. Mina psykiska besvär är mina och ingenting jag låter gå ut över mitt barn, med henne är jag den mamma hon förtjänar. Är definitivt inte sur och ledsen jämt, försöker alltid vara glad när hon och jag hittar på saker, uppmuntrar henne så att hon får ett gott självförtroende och självkänsla. Jag låter aldrig ett dåligt humör gå ut över henne, oavsett vad som händer.

Så mitt svar på TS blir "Det är väl inget speciellt med det, kul för dom!". Jag har varit med om att folk sett ned på mig och mitt föräldraskap pga mina psykiska besvär (+ min unga ålder) och dom har blivit överbevisade att jag visst kan ta hand om ett barn trots depressioner m.m.