solskenshistoria
Hej kära PCO:are,
Då solskenshistorier på FL var det enda som hjälpte under mina tyngsta perioder i bebisverkstaden tänkte jag nu bjuda tillbaka med min egen. Förhoppningen är att åtminstone ge någon där ute hopp och kraft att orka fortsätta kämpa.
Jag slutade med p-piller i juli 2007, men trodde redan då att det skulle bli knepigt. Hade aldrig fått någon diagnos, alla läkare hade alltid viftat bort min oro, men jag hade aldrig haft i närheten av regelbunden mens och förstod att något var galet.
Efter 3 menslösa månader sökte jag hjälp (överdrev och sa att det handlade om sex månader). Fick PCO-beskedet som jag väntat på så länge. Testade pergotime, enkel dos och sedan dubbel dos, i tre omgångar utan ägglossning. Remitterades sedan till Sophiahemmet.
Där körde vi sedan puregonsprutor i flera omgångar, hade långa stimuleringsperioder och var som en ketchupflaska- händer inget, händer inget, händer allt! Blev överstimulerad och fick avbryta, käka p-piller för att lugna äggstockarna som fick cystor osv... Fick ta ägglossningsspruta och ha sex ett par gånger, men det tog sig inte, kanske för att min slemhinna aldrig ville bli tjockare än ca 5-6mm...
Bestämde oss sedan för att satsa på IVF. Hade fortfarande upp emot ett år kvar i landstingskön så vi betalade. Testade plus tio dagar efter insättning. Lyckan var obeskrivlig. Men efter ytterligare en vecka började jag störtblöda- tidigt missfall konstaterat. Allt rasade. De två embryon jag hade i frysen överlevde inte upptining så det blev inget FET, sedan väntade ett långt sommaruppehåll. Bestämde oss för att betala för ett sista färskförsök. Testade återigen plus efter 10 dagar. Försiktigt lyckliga. Sedan har vi tagit allt i etapper, låtit lyckan förstärkas vid varje milstolpe- sett hjärtat picka, vecka 13, rutiniltraljud osv...
Nu sitter jag här, jobbade sista arbetsdagen i går, nu ska jag bara fixa och ladda innan vår son bestämmer sig för att komma. Han är beräknad till den 16 maj, men jag hoppas han kommer lite tidigare, längtan är så stor.
Hela processen från start till gravid tog över två år, men på fullaste allvar glömmer man det när man är nära målsnöret. Plötsligt känns det som att allt har gått rätt fort, och jag och pappan är närmre och starkare än någonsin. Vi lever med känslan "klarar vi det här, så klarar vi allt". Naivt möjligtvis, men vi har kunnat vända sorgen till en styrka. Vi inbillar oss att vår kamp kommer att göra oss till bätte föräldrar (vet att det inte behöver vara sant)- ett sammansvetsat team som aldrig aldrig kommer ta föräldraskapet förgivet. Och efter att ha haft honom vid min sida genom hela proceduren så känner jag mig helt trygg med att han kommer att kunna stötta mig genom förlossningen. Ingenting känns pinsamt. Ingenting känns omöjligt. Vi fixar det här. Tillsammans.
Kram och kraft till er alla
