Hjälp, min pappa äter ihjäl sig!!

Kära du jag lider med dig, min pappa har haft ett matmissbruk i snart 12 år.
Hela min ungdom gick ut på att sitta vaken på nätterna och "övervaka" kylskåpet så att han inte skulle kunna äta.
Min pappa är exakt som din, dricker mängder med mjölk och han kan nog äta 1kilo socker i veckan.

Hans missbruk gick ut över mig så pass mycket att hela mitt liv gick ut på att passa honom och se till att han inte åt.
Jag var väldigt medberoende och blev iväg skickad på en "anhörigvecka" dit personer får komma om man har en närstående som har haft eller har ett missbruk (min pappa är nykter alkoholist och hans ätande satte igång i samband med att han blev nykter).

Där fick jag iallafall lära mig en väldigt tuff sanning och den är att du kan inte göra någonting.
Första gången terapeuten sa det till mig så blev jag så arg, vill hon bara att jag ska titta på medans han långsamt tar livet av sig?
Och svaret var ja, för än en gång du kan inte hjälpa honom.
Din pappa måste själv bestämma sig för att nu är det nog, nu vill jag bli frisk.

Jag fick i uppgift att skriva ett långt brev till min pappa där jag skrev exakt vad jag kände.
Hur rädd jag var att han skulle dö, hur mycket jag älskade honom.
Jag letade upp nummer till kliniker som tog hand om olika matmissbruk (det är otroligt svårt att hitta hjälp till folk som överäter men om du ringer ditt sjukhus eller frågar på din vårdcentral så kan dom hjälpa dig att hitta rätt kontakter) sen skrev jag upp olika nummer till kliniker som kunde hjälpa honom och avslutade mitt brev med en uppmaning om att han skulle söka hjälp, om inte för min skull så för hans egen.

Min pappa läste brevet och kastade det på brasan sen pratade vi inte mer om det och han äter fortfarande.
Men jag hade iallafall gjort vad jag kunde.

Jag vet att det låter hårt och att det inte är vad du vill höra men missbrukaren måste vilja bli hjälpt.

Så mitt råd är att ni alla syskon skriver ett brev var och sen är det upp till er pappa.

Stor kram.