bortskämd 5-åring

Min dotter är snart 5 år och hon kan också grina över att hon inte har lika många saker som hennes bästa kompis (fast hon har alldeles för många saker). Hon brukar peka ut tusen saker på Toys 'r'Us men jag köper inte så mycket längre, bara pennor och ritböcker. Hon får önska sig saker i födelsedagspresent eller i julkapp. Nu är jag ganska noga med att berätta att saker kostar mycket pengar och att jag inte har så mycket pengar (även om jag egentligen skulle ha råd med saker).
Din killes son verkar testa dig mycket. Han blir arg över att du ger fel sak i present till honom. Han testar om du kanske köper något nytt till honom. Sedan testade han dig också i tunnelbanan. Stå på dig! Om du fortsätter att ha dina regler med honom kommer han att acceptera det så småningom. Jag verkar vara lite bortskämd av sina föräldrar!

Jag tycker nog han verkar vara en ganska normal 5-åring, att skrika i tunnelbanan kan väl helt enkelt bero på trötthet och lågt blocsocker och är inget konstigt (vissa barn låter mer än andra). Att sätta på en film är väl inget direkt konstigt med heller, och vad gäller presenten så får man nog skilja på vad han känner och vad han visar. Att han inte tyckte om presenten får man acceptera, barn i den åldern brukar gilla leksaker bäst. Däremot kan man i lugn och ro få honom att förstå att även om man inte uppskattar presenten (och att man som förälder tycker det är helt förståligt att en 5-åring tycker ett par vantar suger) så förväntar ni er att han ska vara artig och säga tack och inte sura.
Ett barn bvlir inte bortskämt av att få för mycket saker utan det är när de lider brist på det som de behöver (ömhet.f örståelse, uppmärksamhet etc)  och kompenseras med saker istället som de börjar må dåligt.

ett annat exempel är Lisewberg, barnen har hur kul som helst i fem timmar, får b´massor med glass och föräldrarna tycker de frötjänar ett stort tack men barnen bryter samman på parkeringsplatsen vilket är helt naturligt och inte betyder att de är otacksamma eller inte har haft roligt

Jag har nog inga speciella råd att ge. Du lär känna din killes son med tiden och då vet du bättre vad du bör undvika (t ex kanske inte stanna så länge i en lekpark) eller vad som funkar bäst i en krissituation. Jag utgår från min egen erfarenhet, de 5åringar jag känner skulle inte börja skrika eller storgråta för att de är hungriga, men barn är olika.

Instämmer i "normal 5åring"-kören.

De vet vad de vill ha, och de vill ha det NU!
Jag håller med dig - jag hade oxå reagerat om sambon rest sig från sin mat för att serva sonen. Och hade inte jag funnits med i familjen hade han säkert gjort det, skilsmässoföräldrars dåliga samvete osv... men jag anser att ALLA har rätt till att få äta i lugn och ro, även vi vuxna. Man får gärna gå ifrån bordet när man ätit upp, men då håller man sig borta från köket sen, så att de som är kvar får äta ifred. Och man får finna sig i att roa sig på egen hand tills den som kan hjälpa en med vad man nu behöver hjälp med är klar.

Om du ska ta på dig uppfostringsprojekt i din nya livssituation rekommenderar jag att sikta in dig på din sambo snarare än hans son. Förklara hur du ser situationen och vad du tycker vore ett bättre sätt att lösa saker på. Han kanske håller med men bara inte tänkt på det från det håll du sett tidigare.

Min 5åriga bonus blir en pest när han är trött och hungrig - jag stod senast i dag i valet och kvalet mellan att slänga ut honom genom fönstret eller att mata honom... (droppen var när han började tjuta för att han råkade få sylt på potatisen istället för bara på köttbullarna) Jag bestämde mig för att stänga av öronen och ägna mig åt att äta mig själv glad och snäll istället, för jag är inte så jävla trevlig heller när jag har lågt blodsocker...

Däremot har han lärt sig det där med att inte tjata om leksaker jämt. Istället tjatar han om att "vi ska inte köpa nåt idag. inte ska vi då?" och det är nästan lika störigt det, haha!

joooo, jag anser att barn testar. JAG testar ju hela tiden vad som funkar och inte i relationen med barnet, så varför skulle det bara gå åt ett håll?? Eftersom barn hela tiden växer och utvecklas förändras ju dynamiken hela tiden - och kommer det in en ny människa som får en viktig position i barnets liv blir ju ALLT nytt. Klart man måste känna sig för vad som funkar och inte? Jag testar om det funkar bättre att säga saker på ena eller andra sättet. Om aktivitet A eller B funkar bäst att locka med. Om utbrotten blir värre eller färre om vi gör A före B. Om det går att få ungen att äta brytbönor IDAG då? Barnet i sin tur kontrar med att testa om det får som det vill genom att tjata. eller skrika. eller tjura. Och om det är ok för mig att ägna sig åt upptåg C, trots att pappa alltid säger nej. Om beteende D tolereras av mig, trots att barnet sedan länge lärt sig att det inte är nån idé att göra så när pappa är med. Osv osv osv.

Just barn i skiljsmässo-konstellationer får ägna sig åt MASSOR av den sortens testande, eftersom de har flera situationer att lära sig vad som är ok i och inte. Min bonus hade full koll redan som 2-3åring vilka beteenden som funkade hemma hos oss och hos sin mamma. Sen blandar han ihop det ibland och en del mönster sitter rätt djupt och är lätt att falla in i när man är trött (att tjata om saker funkar t.ex ALDRIG på mig, och sällan på barnets far. Mamma är däremot rätt svag för det. Det hindrar inte ungen från att tjata emellanåt, och försöka sig på ett Snääääääääääääälla....!? Att argumentera för sin sak biter betydligt bättre på mig - jag kan godkänna nästan vad som helst om barnet bara bemödar sig med att presentera bättre argument än "För att jag vill det!". Det har han inte riktigt kommit underfund med än...)

Sant, barnet gör det nog inte med planering och utvärdering av resultatet mer än funkar/funkar inte - men ändå. Det ligger liksom i vår natur - och spelar säkert en stor roll i vår framgång i historien - att hålla oss till strategier som funkar. Och det vore ju konstigt om det var ett beteende vi väntade med tills vi växt upp, eller hur?

Men ja, att uttrycka det som att det är den vuxne barnet testar kanske blir lite missvisande. Det är situationen som testas. "Får jag som jag vill om jag gör så här? Nähä, men såhär då? Men... det funkade ju igår??"

Hej!
Har samma situation, mitt bonusbarn är faktiskt världens gulligaste och jag kan verkligen  se att det är svårt att inte vilja ge honom allt han vill ha. Min kille köper massor av små saker hela tiden eller ger honom godis, popcorn eller glass. Dessutom får han något dyrt minst en gång i veckan typ tv spel för flera tusen eller cykel, veckan därpå sparkcykel... osv Jag försöker hålla tyst för att jag inte vill hamna i rollen av den som inte skulle unna honom godis och saker. Min kille blir så irriterad när jag säger något. Känns dock jobbigt då jag märker att sonen inte mår så bra av att ha det såhär. Han börjar krångla med den vanliga maten och fråga efter saker så fort han fått något. Han har fått svårt att leka själv och kräver alltid stimulans i form av nya saker. Min kille låter honom heller nästan alldrig få leka själv så han är helt ovan vid det, hans fantasi och kreativitet lider (tycker jag) Prylarna han får är bara intressanta en kort stund och ingenting är värt något. Han är dock fortfarande gullig och tackar alltid. Vid maten har det dock ´kunnat bli väldigt jobbigt och det känns tufft att situationen påverkar min och min killes relation.

Vet inte riktigt hur jag ska göra, först försökte jag att påpeka  och propsa på att vi skulle äta hemgjord och bra mat men nu låter jag dem mest hållas. Orkade inte ta striden. Nu lever vi pland plast, godis och halvfabrikat.  Min kille är ju snäll mot sonen och det är jag glad för. Tyvärr gör han honom nog även en stor otjänst.

Hör gärna av dig om hur det går framöver!