bortskämd 5-åring

Instämmer i "normal 5åring"-kören.

De vet vad de vill ha, och de vill ha det NU!
Jag håller med dig - jag hade oxå reagerat om sambon rest sig från sin mat för att serva sonen. Och hade inte jag funnits med i familjen hade han säkert gjort det, skilsmässoföräldrars dåliga samvete osv... men jag anser att ALLA har rätt till att få äta i lugn och ro, även vi vuxna. Man får gärna gå ifrån bordet när man ätit upp, men då håller man sig borta från köket sen, så att de som är kvar får äta ifred. Och man får finna sig i att roa sig på egen hand tills den som kan hjälpa en med vad man nu behöver hjälp med är klar.

Om du ska ta på dig uppfostringsprojekt i din nya livssituation rekommenderar jag att sikta in dig på din sambo snarare än hans son. Förklara hur du ser situationen och vad du tycker vore ett bättre sätt att lösa saker på. Han kanske håller med men bara inte tänkt på det från det håll du sett tidigare.

Min 5åriga bonus blir en pest när han är trött och hungrig - jag stod senast i dag i valet och kvalet mellan att slänga ut honom genom fönstret eller att mata honom... (droppen var när han började tjuta för att han råkade få sylt på potatisen istället för bara på köttbullarna) Jag bestämde mig för att stänga av öronen och ägna mig åt att äta mig själv glad och snäll istället, för jag är inte så jävla trevlig heller när jag har lågt blodsocker...

Däremot har han lärt sig det där med att inte tjata om leksaker jämt. Istället tjatar han om att "vi ska inte köpa nåt idag. inte ska vi då?" och det är nästan lika störigt det, haha!

joooo, jag anser att barn testar. JAG testar ju hela tiden vad som funkar och inte i relationen med barnet, så varför skulle det bara gå åt ett håll?? Eftersom barn hela tiden växer och utvecklas förändras ju dynamiken hela tiden - och kommer det in en ny människa som får en viktig position i barnets liv blir ju ALLT nytt. Klart man måste känna sig för vad som funkar och inte? Jag testar om det funkar bättre att säga saker på ena eller andra sättet. Om aktivitet A eller B funkar bäst att locka med. Om utbrotten blir värre eller färre om vi gör A före B. Om det går att få ungen att äta brytbönor IDAG då? Barnet i sin tur kontrar med att testa om det får som det vill genom att tjata. eller skrika. eller tjura. Och om det är ok för mig att ägna sig åt upptåg C, trots att pappa alltid säger nej. Om beteende D tolereras av mig, trots att barnet sedan länge lärt sig att det inte är nån idé att göra så när pappa är med. Osv osv osv.

Just barn i skiljsmässo-konstellationer får ägna sig åt MASSOR av den sortens testande, eftersom de har flera situationer att lära sig vad som är ok i och inte. Min bonus hade full koll redan som 2-3åring vilka beteenden som funkade hemma hos oss och hos sin mamma. Sen blandar han ihop det ibland och en del mönster sitter rätt djupt och är lätt att falla in i när man är trött (att tjata om saker funkar t.ex ALDRIG på mig, och sällan på barnets far. Mamma är däremot rätt svag för det. Det hindrar inte ungen från att tjata emellanåt, och försöka sig på ett Snääääääääääääälla....!? Att argumentera för sin sak biter betydligt bättre på mig - jag kan godkänna nästan vad som helst om barnet bara bemödar sig med att presentera bättre argument än "För att jag vill det!". Det har han inte riktigt kommit underfund med än...)

Sant, barnet gör det nog inte med planering och utvärdering av resultatet mer än funkar/funkar inte - men ändå. Det ligger liksom i vår natur - och spelar säkert en stor roll i vår framgång i historien - att hålla oss till strategier som funkar. Och det vore ju konstigt om det var ett beteende vi väntade med tills vi växt upp, eller hur?

Men ja, att uttrycka det som att det är den vuxne barnet testar kanske blir lite missvisande. Det är situationen som testas. "Får jag som jag vill om jag gör så här? Nähä, men såhär då? Men... det funkade ju igår??"