Ska avliva hunden, men hur gör man med barnen?

om det är hunden är väldigt sjuk, så kan du påpeka det. att du har väll märkt att mm inte har mått så bra en tid och att jag måste se till att mm slipper lida. ja dessa ord är ju inte heller det lättaste att säga, men ärligaste.

lycka till!
jag har själv hund

Min son var iof bara 2år när vi var tvugna att ta bort våran hund, men vi sa som det var för honom: att hunden var så gammal att han inte längre mådde bra och så fick han följa med till veterinären, han fick vänta med en kompis i väntrummet och så svarade vi ärligt och åldersanpassat på hans frågor. Mer än så kan man inte göra. Sen fick vi sörja tillsammans och fira vår hunds långa liv och allt som han gav oss.

Ibland känner jag att om jag berättar innan så kommer hon nog gråta väldigt mkt och inte klara av skolan , även om det inte har skett ännu.

Hon vet att han inte är i topp form.

Jag är uppväxt med många djur jag älskade djupt, vilket innebär att många fick dö.

Mitt råd är att prata och vara helt ärlig. Inte undanhålla något utan låta barnen veta allt, vad veterinären gör och framför allt varför. Framhålla att det är för djurets bästa.

Sen att gråta tillsammans. Att som vuxen våga visa sorg, våga vara ledsen. Det är något jag kommer ihåg starkt. Att jag som barn upplevde att eftersom mamma o pappa "smög" med detta vart det inte riktigt tillåtet för mig heller fullt ut. Visst grinade jag massor, men valde vart så att säga. När jag helst velat ligga och gråta hos pappa gjorde jag det på mitt rum istället.

Men jätteviktigt att ni pratar. Så de får svar på alla frågor.

Vi har alltid haft begravning, gjort en fin sten själva, planterat blommor/en buske. Det har hjälpt jättemycket.

Kram till er hela familjen i denna jobbigt och fruktansvärda stund.

berätta kvällen innan, och svar på hennes ev frågor, sen måste hon få sörja som hon vill/behöver!

Ngt som jag minns tydligt från när jag var liten och dom husdjuren som gick bort då, var när vi firade deras liv vi pratade/berättade om olika minnen som vi hade om husdjuren. Det hjälper en hel del!

efter: tänd ett ljus i hans ära och uppmana barnen att berätta deras minnen om hunden, berätta dina egna!

Det är bra att gråta!
Jag hade berättat. Som barn hade jag blivit mycket mer ledsen av att inte få vara delaktig.

Vi avlivade vår 10-åriga Boxer i januari. Har en 12-åring som verkligen älskade Quinton, en 3½-åring som också avgudade honom och en11-månaders som inte är så medveten.
Vi valde at vara väldigt ärliga och raka med vårt sorgliga besked.
Jag grät öppet och när 3½-åringen såg mig ledsen så sa hon ;"Mamma, så här är det ibland, nu har Quinton hoppat upp till himmelen på studsmattan ju"....deras sorg är så mycket enklare än vår.
12-åringen tog det hela mycket hårt och det påverkade en del av hennes skolgång, men jag stöttade henne i sin sorg, för det blev ju en bearbetning för henne med.

Vi lät helt enkelt våra känslor kring detta luftas öppet och alla frågor besvarads så gott vi kunde.
Vi gjorde en enskild kremering på vår hund då han ska begravas uppe  värmland och än står han i vår bokhylla då det varit tjäle länge.
Men även kring det faktum har vi pratat mycket och lyssnat mycket och idag är där inga frågoir eller funderingar, utan allt är rätt så självklart för barnen...naturligt på något vis.

Men dölj inte att du är ledsen när ni väl har gjort er tunga resa...barn behöver veta att mamma och pappa också får lov att vara ledsna och visar det. På så vis får barnen också lov att vara ledsna och vet att man får visa det och kan söka tröst.

Så ledsen för er skull, vet hur hårt det beslutet är.
Varma kramar

Jag tycker absolut att hon ska få möjlighet att säga farväl till hunden. Kanske kan ni boka en tid på eftermiddagen. Låta barnen vara hemma under dagen, berätta på morgonen och ta en dag då ni umgås tillsammans och tar avsked av er vän, innan ni åker för att avliva. 

Jag tog 12-åringen ledig dagen innan, iom att hon gick i skolan då vi avlivade vår. Just för att hon skulle få umgås, prata och mysa extra med Quinton. Mycket fotografering och långa promenader...

Det är fortfarande ett öppet sår för mig märker jag, för nu trillar tårarna än en gång...