Plus igen efter mf/ma

Jo det är ju främst därför läkare och barnmorskor är emot "hemmadopplers" har jag förstått, att de skapar onödig oro eftersom det kan vara svårt att hitta hjärtljuden... Inte ens på MVC där utrustningen ska vara avsevärt bättre än ngt som kostar ett par hundralappar för hemmabruk, lyssnar ju på hjärtljud såpass här tidigt (i v 12), just för att det kan vara svårt att hitta...

Så det är kanske inte konstigt att jag inte hittar dem, särskilt när jag är lite onödigt välhullad över buken... Men ÄNDÅ!   Det hade varit så skönt att få höra dem nu när jag hade chansen att testa! Istället blev jag ju bara mer orolig, TROTS att jag hörde navelsträngen vilket borde betyda att allt är ok.. Fan också, kunde jag inte låtit bli!?!

tack Mabaja, då ska jag försöka nöjja mig med att jag iaf hörde svochet. Men det är svårt, jag ville ju höra det lilla galoppljudet också ju!

Jag blev snarare besviken när det inte var tvillingar, var ju det förra gången, och det hade varit praktiskt att slå två flugor i en smäll sas. jag tänker nämligen inte vara gravid fler ggr när vi fått nästa barn, iom att jag blir så sjuk jämt...Grattis till VUL:et! Hur kommer det sig att du får gå på Spec-MVC? Har du fler problem än missfallen? Här ä det inte alls tal om Spec "bara" pga missfall fick jag veta, när jag frågade... Dom känner inget behov av extra kontroll, det är möjligtvis vi gravida som gör det menade dom, men det spalade visst ingen roll?

Föresten, idag går jag in i v 13, och därmed andra trimesten!

BIG STEP!

tyvärr ja, jag kräktes som sjutton och hade alla tänkbara starka grav-känningar vid mitt MA i v 8. (fostret dött sedan ca 2 v)

Däremot hoppas och tror jag att det ska gå bra för dig Muffe!

Idag har varit en sådan sjukt jobbig dag. Jag har bara kräkts och gråtit, gråtit och kräkts, om vart annat. Jag vet inte hur jag ska orka med att må så här, för tyvärr är ju risken stor att det fortsätter hela graviditeten, precis som med dottern.

Varför utsätter jag mig och min familj för det här, kunde vi inte skaffat en hundvalp istället? Jag vet inte om jag kommer klara det här faktiskt, emellanåt är tankarna på abort nära, för jag bara inte orkar må så här mer. Detta trots att vi har kämpat så för det här barnet, och det är så otroligt efterlängtat och älskat redan nu. Hela mitt liv är en enda lång bakfylla, därtill med magsjuka som ett extra tillägg en stor del av tiden.  Och det drabbar inte bara mig, utan min man och min underbara lilla dotter, som mår så jäkla dåligt av att mamma är så sjuk...

Ja det är klart att jag vill, vi har kämpat som fan för det här barnet! Det är min allra högsta önskan, att det får leva. Men jag orkar snart inte mer!

Får både lergigan comp och primperan, maxdos av bägge, och är heltidssjukskriven sedan 1 månad tillbaka, men ändå är dagarna inte drägliga för fem öre. Jag ulkar och ulkar och ulkar... En del kvällar känner jag mig "bara" bakfull, lite yrslig och illamående, men resten av tiden spyr jag som en tok. Dock verkar jag för tillfället klara mig utan att bli uttorkad, men jag har ju redan legat inne en vända med dropp och fler lär det väl bli...

Idag har jag kräkts i ett sedan jag vaknade, har hinken jämte mig hela tiden och ulkar väl åtminstone var 5:e minut, men det kommer bara slem, och galla.

4 dagar kvar till KUB nu, måtte den lilla där inne leva och vara frisk! Jag är mer orolig över att den ska vara död, än att den ska vara skadad, faktiskt. Inte för att det finns några tecken på att den skulle vara det, död alltså, men jag vet ju av erfarenhet att man kan ha alla tänkbara graviditetsåkommor, och ändå bära på ett dött foster... Det är en orolig väntan, det här. Jag undrar om jag någonsin kommer sluta tro att den dött, inte förän jag har bebis i famnen i alla fall...

Klockan är snart 17, och jag har ännu inte börjat må bättre? Brukar bli bättre framåt eftermiddagen annars, men inte idag tydligen.

Min bm säger att hyperemesis är psykiskt. Jag har svårt att ta till mig det. Kräks jag 50ggr på en dag (mest galla och slem förvisso, men siffran är nog tyvärr inte överdriven), för att det är ngt fel på mitt psyke? Och vad skulle det vara? Jag lever ett jättebra liv, med en man jag älskar, med ett fantastiskt barn, och nu är jag mår dåligt är jag inte tvingad att göra ngt alls egentligen. Jag plockar lite och gör mat när jag orkar, annars inte. Så det är inte tal om några överkrav på mig heller, inte det minsta...   Vad tänker ni om det här?

Här lyssnar de först i v 24?

LitteJunia, hur långt gången är du?