Hej alla fina.
Nu äntligen har jag fått upp datorn, fullt upp om man säger så med lille Charlie så så mycket FL häng har det inte blivit! lovade ju en förlossningsberättelse men har förstått att alla inte vill läsa om en förlossning som inte blev som den var tänkt, dock kommer jag posta den här så jag vill bara vara snäll och varna er innan så att ni kan välja att inte läsa om det är så! Vill dock poängtera att trots en jobbig förlossning är jag oerhört lycklig, har ju fått världens finaste son!
Det började 05.30 med att jag gick på toa, hade vaknat lite under natten och haft konstigt ont i ryggen men vågade varken hoppas eller tro på att något var på G så jag somnade om, men när jag satt där på toa så sa det bara poff och vattnet forsade, tack och lov i toan tänkte jag! funderade på vad jag skulle göra men beslutade mig för ett kort inlägg här och sen krypa ner i sängen för att sova lite till, had ju inga värkar. Åter i sängen kände jag att det skulle komma mer vatten och hann precis på fötter när det åter igen började forsa, sambon vaknade och kollade bara på mig, tog någon minut innan han fattade. Ringde förlossningen och de tyckte att jag skulle ta en dusch, käka frukost och sen ta oss in för en kontroll, jag hade ju ännu inga värkar.
Runt 07.00 sitter vi i bilen och laddar för förlossningen och på vägen börjar även värkarna komma, ganska så tätt men fullt hanterbara. Väl inne är jag öppen 5 cm och får komma in på eget rum, BM pratade om att innan hon slutar skulle han vara hos oss (slutade 13). Värkarna ökar i styrka och jag får en värmedyna och tar en dusch, värkarna var hanterbara men smärtan i ryggen efter och mellan värkarna var hemsk så de sätter sterila kvaddlar som fungerade okej. 10.30 går jag loss på lustgasen som tyvärr inte gav mig någon fulla utan bara kapade det värsta av värkarna men var guld värd!
Under hela tiden ligger jag med en ctg aparat på som kollar hu bebisen mår och vid varje värk så går hans hjärtljud ner, jag blir helt tokig för jag har ju ingen koll på hur han mår i min mage, de försöker lugna mig med att det är okej, han återhämtar sig ju så bra mellan värkarna. men för att vara säkra så sätter de en skalpel elektrod på honom.
12.30 kommer de in och säger att mina värkar är för korta så de måste sätta värkstimulerande dropp och de rekomenderar att jag tar en EDA i samma veva för droppet behövdes ändå, ont som jag har så tackar jag glatt ja. Läkaren kommer in snabbt, en vidrig läkare som fullkolmligt sket i att jag hade en värk när han stack mig, skäller på mig för att jag rör mig och jag skäller tillbaka... han misslyckas 2!!! ggr och en kollega får komma in, min hjälte tyckte jag då för han fixade det på en gång, tyvärr fick jag ingen större effekt av EDA mer än att mitt högerben var svårt att lyfta...
Nu får jag även en värkmätare uppstoppad i musen och jag känner mig mer som en robbot med sladdar och slangar överallt. Värkarna ökar i intensitet men är förtfarande för korta, de skruvar upp droppet, läkaren kommer in titt som tätt och tar blodprov från bebisens huvud. Hjärtljuden fortsätter att gå ner vi varje värk och när de är nere på 50 kommer alla känns det som kommer inspringande, vilket hände många gånger. Värkarna blir kraftigare men inte längre. vid 16 är jag öppen 10 cm men Charlie har forfarande inte kommit ner och ligger ovanför spine. Provar att stå upp men då går hjärtljuden ner så mycket att BM nästan kastar ner mig i sängen och enda sättet som funkar är vänster sida. ligger så läääänge... de gör någon speciell gympa för att han ska tränga ner, testar senare bollen men inget verkar funka. Jag är helt slut även min livmoder säger dom så vi 19 stänger de av droppet 1 timme för att livmodern ska få vila och få nya krafter.
Vid 20 starter de droppet ingen och ökar och ökar men värkarna blir inte lika kraftiga och inte heller längre, vilket resulterar i att Charlie inte tränger ner något mer. Vid 23 valde de att avbryta droppet och jag rullades in för ett akut snitt. Charlies huvud var för svullet för att kunna tas med sugklocka och han låg lite för högt upp. Min värsta mardröm var nu sanning, samtidigt som jag var lättad över att han äntligen skulle plockas ut efter att ha sett hans hjärtljud gå ner så mycket så länge.
Jag mådde skit under snittet och efter, bad om att bli sövd men det ville dom inte.. helt slut var jag vilket resulterade i att smärtan efter snittet blev mycket värre och de pumpade mig med morfin för att jag bara låg och grät.. Men jag var/är ändå otrligt lycklig över min lille son som är hos oss nu! han är det finaste som finns och all väntan och längtan efter honom var värt allt besvär, även alla veckorna jag tillbringade i sängen/soffan! längtar lite efter en ny förlossning då jag vill göra allt rätt, och nästa gång så SKA det bli igångstättning om det visar sig att barnet är stort! tänk om jag fått igångsättning när jag bad om det, då kanske han hade kommit på vanlig väg och jag hade sluppit snittet för det vägrar jag göra om!
Förlossningen i sig var inte alls så smärtsam som jag hade förväntat mig,docj så fick jag j u aldrig krysta ut honom, klart värkar gör ont men när man ligger där så ser man framför sig sin lille skatt och det gör det värt minsta lilla smärta!
Nu mina vänner är det nog om min förlossning, har ni frågor så fråga gärna, jag svarar på allt. Ni har något fantastiskt att se fram emot så klappa era magar och njut för snart har ni inte den kvar utan ligger och luktar på nyfödd istället!
