Varför är det så svårt att erkänna att barnen är hemska ibland?

Jag kan med lätthet prata om min dotters humör! Jag älskar henne över allt annat här på jorden men just nu är hon inne i nån jobbig period där hon verkligen visar när hon blir arg. Det är ju inget fel på att visa känslor men man blir rätt trött efter en dag med skrik, gråt och slängda saker...Hon är 16 månader så hon kan inte förmedla på annat sätt hur hon känner...

nejda, jag erkanner dagligdags att mina barn kan vara monster. Igar tex var dottern en riktig plaga och jag orkade verkligen inte med hennes gnall, tjat och envishet. Vissa dagar vill jag bara riva mitt har och springa til skogs, igar var en sadan dag, men man kampar pa och aven om man ibland tapppar kontrollen (for ja, jag kan erkanna att jag inte alltid ar lika talmodig som jag brukar med mina barn) sa ar det bara att fortsatta att simma och forhoppningsvis har man en battre dag imorgon :) Jag ser dock en correlation dar dagar jag sjalv ar trott och har daligt talamod sa har barnen lika lite talamod och verkar varre an vanligt bara for att jag sjalv inte orkar vara positiv och uppmuntrar dem till att vara det ocksa.

Jag kan erkänna att det 99% av gångerna är MITT fel att min son är grinig eller trottsar. För att jag inte har tilldogosett hans behov ordentligt. Nu är han bara 2 år så det är inte så konstigt. Men det betyder inte att det inte är JOBBIGT ändå. Att ha barn är jobbigt. Men jag kan faktiskt inte erkänna att min son är hemsk, det har han aldrig varit "bara för att". Det blir ju säkert annorlunda när han blir äldre dock.

Äldsta dottern på 14 månader ÄR faktiskt väldigt mysig 23.5 h/dygn, när hon är gnällig/missnöjd så är det för att vi inte har tid eller orkar hålla henne nöjd just då. Hon roar sig hemskt mycket på egen hand & det är sååååå skönt men ibland vill hon ha uppmärksamhet & det är inte alltid man orkar.

Men min yngsta på 6 veckor....hade det inte varit min unge så hade hon suttit som en blöt fläck i väggen för länge sedan. Hon är missnöjd ca 20 h/dygn. Hon är glad & trevlig en stund precis när hon vaknat men sen går det snabbt utför igen....men man får påminna sig om att hon har magknip & självklart inte gör det för att jävlas....

Jag är faktiskt jävligt glad över att jag är iväg & jobbar på dagarna, men jag tycker galet synd om sambon som måste vara hemma med mini-monstret.

Klart att min snart 3-årig Tjej är en jäkla plåga ibland, allt ska gå enligt henne annars ett jäkla liv. Och klart att 9 månaders tjejen oxå är en plåga ibland, det gnälls och knölas OFTAST. men när äldsta dottern på kvällen säger "nach nach Mamma, Moa läsklar (älskar) dig Mamma" och när yngsta irar av en av sina bästa leenden, DÅ vet man att det är ärt allt gnäll och skrik!!!!

Trevlig Valborg!

Jag kan direkt skriva under på att mina är helt otroligt odräglig ibland.
Just nu sitter dom i varsin ände av soffan och bråkar om vem den stackars hunden ska sitta hos,han sitter mittemellan och ser ut som ett fån!!

Dom blir 5 i aug och jag håller på bryta ihop på dom ibland.
Dom slåss med varann,spottar och knuffas.
jag vet att dom hör,för dom klarade hörseltestet,annars hade jag nog börjat fundera på allvar över deras hörsel!
När dom är på dagis och om dom är hos någon kompis så är dom snäll,dom får mycket beröm och det känns bra,okej då att dom är moster hemma,men dom kan iaf sköta sig borta.

Men jag skulle aldrig i mitt liv vilja vara utan dom.
Vi har fått kämpa från v 5 i graviditeten och får fortfarande göra det för att Alice ska få det hon behöver!
Dom har sina ljusa studer,tex när dom sitter och håller om varann när dom tittar på bollibompa.
Eller när en gör illa sig och den andra tröstar.
Dom är duktig med mig oxå,jag har gått igenom flera operationer och har ständig värk,ibland kommer jag nästan inte upp.
På morronen måste jag ligga tills medicinen börjar verka och när jag lägger mig på soffan och säger att: vi myser tills medicinen ramlat ner i magen,dom ligger dim där lugn och tittar på tv.

Jag önskar att jag hade körkort och kunde vara den som åkte och handlade nån kväll. Jag skulle gå runt i minst två timmar:) Jag avskyr att jämt studsa runt och dansa och leka med min son fast jag är skiiitrött och inte orkar. Jag tycker det är vidrigt att kliva upp på nätterna i tid och otid för att ge honom vatten/välling och byta blöja, trösta eller vad det är för behov. Jag ogillar STARKT känslan jag har när han skriker och gapar, kastar sig och vill ha vill ha vill vill vill. Han vill INTE sitta i vagnen, inte klä sig, inte dricka välling, inte äta osv. De gångerna är det PEST OCH PINA och I HATE IT.

Och jag håller fullständigt med att det är nån slags prestige i att ha barn som "sköter sig". SPECIELLT hade alla mor- och farföräldrar ALLIHOPA barn som sov 12 timmar minst om natten och vaknade ALDRIG. De skrek och gapade inte och sken som solar på morgonen, klev glatt ner i sina sängar och somnade bums. Man kunde ta med dem överallt för de satt som små ljus och sa inte ett pip.

ELLER HUR? De har bara glömt det jobbiga och det värsta.

Åsså älskar vi dem gränslöst de små vilda otygen:)

Huuuvvvaaa, min dotters nyupptäcka humör är inte att leka med! Så fort hon inte får som hon vill eller vi säger åt henne så sätter/slänger hon sig på golvet och ylar. Hon har också prövat att banka huvudet i golv/vägg några gånger i ren protest, vilket självfallet gör ont på henne, så hon ylar ännu mer.... Grr! Däremot är sällan så när vi är hos andra, så alla andra tror ju att hon är värsta mönsterbarnet och tror att jag hittar på när jag säger att hon är riktigt jobbig ibland!