Jobbig relation till barnens pappa
Är sedan 10 månader separerad o numera skild från in man sedan 11 år. Vi har 2 barn, 9 och 7 år gamla. Jag träffade ganska snart en ny man som mina barn tycker mycket om.
Att vi flyttade isär var mitt beslut, och han har mått jättedåligt över detta - men har ändå varit "cool" o låtsats som inget. I början gjorde han allt för att få mej tillbaka - lovade både guld o gröna skogar. Vi valde att ha barnen varannan vecka och att byta på söndagar för att kunna träffas o vara vänner för barnens skull.
När han hämtar barnen hos mej säger han inte ett ord till mej. Och det en pina varje gång jag kommer för att hämta barnen. Han är jättearg, ALLT jag gör och inte gör är FEL! Jag är en så dålig mamma som inte har smörjat sonens kinder när han har nare, och han har en sned framtand - varför har inte jag ringt till tandläkaren?
Han själv skickar barnen till skolan - skitiga, i trasiga, försmå kläder. Glömmer fika till utflykter, gör inte läxorna med barnen, pratar skit om mej och mina föräldrar. Skickar barnen på dagsutflykt mitt i vintern i t-shirt och tunn vinterjacka... Det kan tyckas att det bara är att säga till honom - men han blir galen.
Det kanske är mitt fel från början, han har aldrig behövt ta något ansvar hemma. jag har alltid skött allt, och han har kunnat ägna sej åt sina intressen. Detta har väl blivit en chock för honom att det är så mycket tid o ansvar som krävs av en förälder.
Barnen vill inte bo hos sin pappa, han skäller mycket på dem och de säger att de trivs bäst hos mej. Vi har pratat om det, men han lyckas som vanligt att vända det mot mej - att de mår dåligt för att jag lämnat honom och han är den ende de har förtroende för och kan visa sina känslor för! Han som ALDRIG har funnits där för dem under alla dessa år! Skulle de nu helt plötsligt öppna sina hjärtan för honom? Skulle inte tro det! Barnen talar gott om min nya kille, då säger deras pappa att han inte ens vill höra talas om honom.
Pappan har oxå träffat en ny, barnen fråga mej om jag blir lessen om de pratar om henne..Självklart inte...de måste ju få prata o berätta anser jag. Jag tycker kanske att det känns lite konstigt - men skulle ALDRIG säga det till dem. De måste ju få prata om det de tycker är viktigt/kul osv.
Hur ska man göra för att få en bättre relation för barnens skull? Vi måste ju kunna tala med varann! Och vad gör man för barnens skull - jag kan ju inte tvinga mej till ensam vårdnad direkt? Är det någon mer som har liknande erfarenhet? Jag vill ju att barnen ska ha det så bra som möjligt... :(
