har en dotter född 24+4 det var 20 oktober, nu är hon 6 ½ månader , skulle varitit 3 månader. Jag kan inte förstå vad jag gått igenom, eller vad Hon gått igenom, tänk att ja hade sådan tur som fick ha henne kvar , vi ar varit hemma i 6 veckor nu, å de är underbart.. Ja känner mej ensamast på jorden så ni får gärna skriva om hur ni kände efter sjukhus tiden.. å är det någon i sthlm området å kanske ta en fika nån gång säg till, nyinflyttad så ja känner inte direkt några!!
det med eftertiden borde man få mer stöd helt klart, håller med om allt du skriver i det! ja försöker njuta, men alla varför kommer upp, skall försöka slappna av å bara njuta. tack för ditt svar !
tack åsa, ja hoppas det vänder snart, men de är nog så att man är upp i det jätte mycket på neo sedan pang är ma därifrån å inte fattar man något!
Jag känner mej så fruktansvärt snuvad på min graviditet, har ju inte direkt tänkt ha fler barn å hade tänkt njuta i full drag men icke fick man det...
Det blir nog bättre snart får j hoppas...
åsa varför kom eran förtidigt??
Åsa= vi trivs jätte bra! :)
Allt som alla skriver här är precis samma som jag känner, de känns som ett stor kaos allting. Man är glad ledsen... Man har många gånger hört ja det gick ju bra, Men ja har även fått höra att var de inte bättre hon dog? en av dessa personer är en väldigt nära släkting till mig, många är arga på mej för ja inte hört av mig, men snälla det man har gått igenom är INGEN som förstår om man inte upplevt det.
Tycker det är väldigt knstigt att man inte får mer stöd efteråt, ja är med i prematurföreningen i sthlm och de är inte til mycket hjälp MEN man kan alltid ringa någon där. Man kan gå in å läsa osv. Bloggat har ja gjort sedan ronjas födelse i stort sett. Det har hjälpt mej väldigt myckt, går ofta tillbaka å läser nu för å bearbeta? på mitt sätt. vet inte om de hjälper men ja tror det...
kurator är nog ett väldigt bra val med nu efteråt.
Underbart att läsa som alla skriver -VI är inte ensama!!! 
ja kan bara nicka å säga att ja håller med vad ALLA skriver!! ja var på en prematur möte för några månader sedan, där var en mamma som fick vecka 28 barnet är i dag 8 år å hon berätta att hon aldrig var ute på det första året. och de känns jobbigt fortfarande med dotter, ja hoppas att min rädsla oro släpper snart.
Sandra jag hittade din blogg för några veckor sedan, många tårar hr kommit när ja läst där, men de är så skönt att se och läsa om samma saker man gått igenom.
läkarna vill att vi skall ta bort larmen å så på henne nu, Men ja vågar inte. Ja tror allt har sin egen gång, att man kommer till en fas när det är dags. Har tvåolika larm till ronja och ja har lyckats få bort det stora övervaket, en klapp på axeln på mig! :D
många styrke kramar till alla!!