Nej, svärmor och mamma är faktiskt inte samma!

Håller med. Självfallet är det olika, men just med dom exemplen du drar skulle det ju även kunna vara tvärtom. Det skulle kunna vara din mamma som vägrade lämna tillbaka osv. Det är det viktiga att få fram. Man "stör sig" inte på en person för att det är pojkvännens/sambons/mannens mamma utan för vad hon gör. (Vilket jag förstod det som att du ville få fram)

Här är det tvärtom, min mamma vill inte ge tillbaka utan ska trösta. Jag har verkligen fått slita sonen ur hennes famn för hon vägrade. Dessutom är det hon som ska ge sonen allt dumt (glass och kakor). Sonens farmor däremot försöker tyda signaler (äntligen!) och kan säga: "nej nu vill du till mamma" och så ger hon mig honom. Det har tagit tio månader, men gött är det ;)

Så man kan verkligen inte dra alla över samma kam, för farmor och mormor är inte stöpta i samma form och man känner sig alltid säkrare med en person än den andra.

Men när man skriver så, så handlar det väl ofta om att man vill tala om för kvinnan (som det ju oftast är, som retar sig på sin svärmor) att den där svärmodern faktiskt är mamma till någon annan- dvs mannen man har barn med. Alltså, bara för att man är mamma har man inte automatiskt rätt att fatta beslut om vem som skall få röra sigg i barnets närhet- pappan får också bestämma.

Så har jag uppfattat den typ av inlägg (om det var det du menade? )

Ja, precis vad jag ville få fram längtan09!

Vid många tillfällen är det så att man förordar en slags milimeterrättvisa mellan farmor och mormor. Jag tycker att det är omöjligt eftersom det är två olika personer det rör sig om. Dock håller jag ju med om att man är två föräldrar som har lika mycket att säga till om.

Jag läste Längtans inlägg lite mer noga och fattade din poäng mer. Självklart är det inte möjligt att tillämpa mm rättvisa, men jag upplever att många (kvinnor) bara bestämmer sig för att deras svärmor bara inte ÄR lika bra och då är det mormor som skall ha barnet mest. Problemet är ju att papporna kanske känner exakt likadant, och litar mest på SIN mamma, men där ser man så många fall där mammor verkar ha ngt slags märklig vetorätt, plötsligt. Det kan reta livet ur mig

Jag håller med. Mamma och svärmor är absolut inte samma. För det första har jag helt olika relationer till dem. För det andra så är de så diametralt olika som personer. Min mamma har fullt förtroende för att jag som förälder kan ta hand om mitt barn. Det har nog svärmor också men hon kan inte låta bli att hela tiden ifrågasätta saker (Ja, jag vet ju inte men...).

Min mamma har också vart den som går iväg med min son, 9 gånger av 10 så tog hon honom helt enkelt och gick iväg till ett annat rum. Hon kunde göra det trots att jag pratade med henne och var precis i en mening. Jaja, jag kunde iaf prata med henne om detta, det kändes helt enkelt inte bekvämt för mig när sonen var nyfödd. Fick ju ta upp det ganska många gånger men nu har det gått in! hade det handlat om den svärmor vi inte haft nån kontakt med så hade det inte vart lika lätt!

Stackars dig!
Jo, svärmor vågar man inte vara lika rak med eftersom man inte står lika nära varandra. Sin egen mamma har man varit sur, arg, grinig osv mot redan för liten så det blir aldrig lika laddat, Svärmor tassar jag på tå för och vågar inte säga riktigt vad jag tycker. Dessutom lyssnar hon inte på andra. Hon gillar att älta sina krämpor även på julafton och bröllop. Min man pratade med honom och hon höll med honom helt att det är för trist med folk som gnäller om sjukdomar speciellt när det är fest. Det var bröllop veckan därpå och vad pratade svärmor mestadels om?

Hos oss tycker sig farmodern ha en del rättigheter, det handlar alltså om hennes rättigheter till barnbarnet snarare än barnbarnets rätt till sin farmor. Förutom att farmodern givetvis ska ha rätt att tillbringa alla helger och bemärkelsedagar med barnbarnet, för hon är ju farmor, har hon rätt att komma hit och "hjälpa till" lika mycket som min mamma. Till saken hör att pappan veckopendlar, och hon vill komma hit på vardagarna när han är borta, eftersom min mamma gör det ibland. Både far- och mormor bor så långt bort att de måste bo över hos oss.

Vad tycker ni, har farmor rätt att komma hit när hon vill, bara för att jag någon gång bett min mamma komma? Jag tycker att svärmor kan komma när min man är hemma, eftersom det blir mer att jag underhåller henne och passar upp än att hon hjälper till. Ibland åker jag också hem till mina föräldrar när mannen är borta en vecka, för att få lite hjälp och avlastning, men inte behöver jag väl åka till svärmor en vecka för det, visserligen förstår jag att hon vill umgås med barnbarnet, men jag vill inte hälsa på hos henne när inte mannen är med.

Nej, ni är vuxna människor och bestämmer över ert hem och ert barn. Och det är en vidrig modern farsot att man har rätt till sitt barnbarn. Rättigheter förjänar man i det här fallet att se till det lilla barnets bästa.