Jag förfaller.. på alla plan!
Jag är inte särskilt gammal. Jag är strax över 30 år gammal. Men helt allvarligt så skulle jag kunna tas för en 50-åring.
Jag, som så många andra i det här landet, älskar hästar. Jag har ridit sedan jag var omkring fem år, och mitt intresse ledde till att jag jobbade med hästar både i och utanför landets gränser under många år innan jag fick barn.
Men med hästjobb medföljer risker. Det är stora djur som reagerar instinktivt, och jag som så många andra har skadats mer och mindre allvarligt genom åren. Det enda som är synligt är dock något som är avgörande för mina sociala relationer, min förmåga att få arbete etc.
En häst sparkade nämligen till mig i ansiktet när jag jobbade på ett stället. Blodet forsade, och det var ingen rolig syn över huvud taget ett tag efteråt. Men såren som blev läkte fint, och jag har inte ärr som stör. Däremot så fick jag sprickor och sönderslagna tänder. Framtänderna framför allt. Jag ser ut som en pomperipossa allra minst, och det är tyvärr ingen överdrift att säga att det enda som skulle hjälpa är att dra ut varenda tand och sätta in lösisar eller porslinsfasader. Vad detta skulle kosta har jag inte en susning om. Men jag kan gissa!
Eftersom jag jobbade svart just där och då, så fanns ingen försäkring som täckte detta, och jag har varit arbetslös i flera år innan jag fått barn, just för att jag utvecklat en mer eller mindre fobisk inställning till att träffa människor och därför inte "kan" söka jobb.
Jag har dessutom en enorm tandläkarskräck, som involverar svimningar, panikångest och hjärtklappning. Så det är inte så att jag har varit till tandläkaren ofta heller i mitt liv. Jag har borstat varje dag, men släkten har superdåliga tänder, varenda en på min mammas sida har dragit ut massor av tänder och min mormor hade lösisar som 35-åring.. Dålig tandkvalitet från start, ca tio års öppna "sår" på och i tänderna som följd av olyckan, och inga pengar.
Detta har lett till att jag knappt vill prata med folk, varken de jag känner eller inte känner. Det har lett till att jag aldrig vill vara med på kort, och jag har fått enormt dålig självkänsla och inte blev den bättre när jag fick mina barn. Att min sambo kan med att titta på mig och framförallt-att han säger att jag är vacker-känns helt absurt.
Jag ser INGET vackert när jag ser mig i spegeln. Jag får gråtattacker när jag måste handla nya kläder, för jag är så enormt fet. Men orka göra något åt vikten när man ändå inte vågar prata med folk. I affären hummar jag bara i kassan och är ytterst noga med att inte prata med något.
Jag SKÄMS fruktansvärt för mig själv. Jag skulle så lätt kunna fota min mun och visa förfallet.. men jag vågar ärligt talat inte p g a de ev dömande och äcklade kommentarer jag kan få.
Det värsta är dock mina barns framtid. Jag måste ju våga bli social och umgås med andra mammor och gå på möten etc för att de inte ska vara utanför och folk ska tycka att vi är en konstig familj, dagens barn/ungdomar tar ut de mest underliga saker på varandra. Om någons mamma eller pappa har en ful keps på skallen så retas barnet för det..
SÅ illa vill jag inte mina barn. Så jag håller mig i skymundan. Jag lever mitt liv på nätet, där jag inte måste träffa någon IRL.
Min dröm är att få pengar till att ordna till mina tänder, skulle jag få till dem så skulle självkänslan stegras enormt, och då kanske jag skulle orka ta tag i min vikt också. Att jag tröstäter är ju inte heller något som tänderna mår toppen av direkt..
Usch.. jag trodde aldrig att jag skulle förfalla så totalt redan omkring 30.. Vad fan ska jag göra? Med en enda inkomst och två barn samt djur som kostar så blir det inget över.. barnens kläder och medicin samt presenter till dem och andra som fyller år etc måste gå först. Socbidrag har vi inte rätt till, vi "tjänar för mycket" samma med bostadsbidrag.
Kan man begära att det införs mental hälsa-bidrag?