Nu får det för fan vara nog!

Sa du att han skulle få tillbaka flaskan om han gjorde det du bad om?

Nej. Det var något han själv kom på att han skulle försöka med antar jag. Jag nämnde inget mer om flaskan när jag hade tagit den, jag tog den, och förklarade att nu kastar jag den för nu har du inte lyssnat på mig fastän jag bett dig flera gånger. Nu är det nog..

Om du sade från början att han skulle få flaskan om han gjorde som du sa, så är det fel handlande. Däremot att göra verklighet av sina hot är ett måste för att överhuvudtaget komma någonstans.

Kan man inte fullfölja sina hot så får man låta bli att uttala dem. Jag tycker inte det är fel att barn får lära sig att ska man ha respekt, måste man ge respekt.. common sence anser jag.

Dessutom var det kanske dags att sluta med flaskan ändå

JA, att sluta med flaskan har det varit dags för länge, men eftersom vi flyttat två gånger det senaste året och han har fått byta kompisar, dagis och miljö och allt så har vi skjutit upp det för att inte ta bort all trygghet.. fast jag undrar ju lite om det hade varit så hemskt att göra detta för ett år sen ändå.. med facit i hand. Vet inte. Men det är i alla fall anledningen vi har haft för att "försvara" att han fortfarande haft flaskan.

Skitbra gjort! Jag är så innerligt trött på allt duttande hit och dit.
Heja heja!

Tack, all peppning är välkommen, haha.

Idag har för övrigt varit AVSEVÄRT lugnare än på flera veckor. På rätt väg? (viskar)

Lästips till dig Egomamma: Växa med ansvar: uppfostra trygga, ansvarskännande och kärleksfulla barn av Barbara Coloroso.

oj, jag förstår inte varför du ville uppnå detta
Respekt får man om man behandlar barnen med respekt

Lotsa barn är en jättebra bok, läs den

Tycker faktiskt att du gjorde rätt. Var med om en liknande situation med mitt styvbarn. Vi åkte bil och hon hade strax innan fått en liten leksak (ingen dyr grej) av sin farmor som man kunde blåsa i så att det hade ljud. Då vi hade åkt en stund och jag hade hört på det uta nnågon  paus, sa jag att jag inte orkade höra på ljudet då jag körde bil för det störde mig. Hon fick vänta tills vi kom hem. Tog inte länge förrän hon blåste i den igen. Då sa jag, utan att riktigt tänka mig för, att jag slänger bort den om hon blåser en gång till i bilen...

Måste tillägga att hon trotsar mycket och lyder nästan aldrig då man säger till lugnt. Och skrika vill jag ju inte heller... Det gick bra tills vi hade ca 100m kvar. Då blåser hon igen. Shit tänkte jag, vad gör jag nu då? Hon hade ju just fått den av farmor så att slänga den verkade elakt, men om jag sa att jag skulle slänga den och inte gör det så kommer hon ju aldrig ta mig på allvar. Så när jag stannade bilen vände jag mig om och sa helt lugnt att nu får du ge hit leksaken så slänger jag den. Jisses vilket liv, men det hjälpte. Det har blivit mycket bättre för nu vet hon att det lönar sig att lyssna på första gången.

Tyvärr hjälper det bara när jag är ensam med henne för min man kan inte vara konsekvent fast hans liv skulle hänga på det. Alltså tyder det väl på att barn behöver veta var gränserna går, annars blir vardagen en evig kamp och testande från barnets sida. Tycker inte man ska spela nåt maktspel med barnen, men ibland måste man sätta ner foten.

Jag tror inte attjag är typen som läser mig till hur jag ska bete mig mot barn, där går jag på känsla och sunt förnuft oftast. Om man vill ha respekt får man ge respekt, så enkelt är det. Men man måste också sätta gränser. Och jag har iofs satt gränser, men mitt misstag har varit att jag släppt efter när jag sett att min son varit snäll igen. Då har jag släppt efter lite på vad jag kanske inte skulle släppt, t ex om jag tagit tv-dosorna så får han igen dem när han gjort som jag bett om.

Nu kör jag på linjen att när han gör något dumt så får han bli av med sakerna permanent för resten av dagen. Det är ingen katastrof, men det hjälper klart bättre.
Det jag ägnade mig åt innan det här hände var rena slövarianten, det var lättare att ge tillbaka dosor och han fick kolla på tv medan jag gjorde det jag ville/skulle. Väldigt vanligt förekommande har jag förstått.
Men inte helt rätt när det gäller att få barnet att förstå sitt misstag. ÄVEN om barnet ändrat sitt beteende från dåligt till bättre så ska man nog inte vara för snabb att ge tillbaka alla förmåner man tagit bort, för då lär barnet sig att såhär långt kan jag gå, sen tar det ca xx minuter innan jag får tillbaka allt och saker är som vanligt.
Att INTE ge tillbaka är för mig detsamma som att visa att ok, det är bra att du vill ändra dig, men du måste också lära dig att tänka på vad du säger/gör och bara för att du ber om ursäkt eller rättar till så försvinner inte konsekvensen..

Någon som förstår mitt tänk?