Jag har haft min MB B i 20 år och lärt av erfarenhet att träning verkligen är bästa medicinen .... efter att ha blivit inlags i drygt två veckor för att det var så illa så insåg jag att där vill jag aldrig hamna igen. Tillslut vänjer man sig, jag tränar nästan omedvetet idag, det bara händer ... fast jag kunde göra det bättre ockås :)
Vi har alla olika symptom, har aldrig hittat någon som har samma som mig....
När jag fick min diagnos hade jag kämpat för den i så många år att jag blev babara lycklig.... blev erbjuden att gå till en krator och prata ut men det viftade jag bort, dummaste jag någonsin gjort! Efter några år när vardagen kom i kapp fick jag en jobbig depression och under samtal var det mcyket med min sjukdom som jag behövde bearbeta.... för er egen skull, gör inte om mitt misstag! Ta chansen omni får den!
Annars kan jag baraa tipsa om att "inte bli sin sjukdom" ... att låta sjukdomen ta överhanden leder aldigt till något gott, vi har helt enkelt fått ett handikapp som är fullt möjligt att leva med, att låta sjukdomen begränsa livet är bara dumt! Avfärda inte upplevelser innan ni provat om det fungerar.... ett ex, kag kan inte åka buss och spårvagn utan att få jätteont .... men berg-och-dalbana går hur bra som helst .... hade absolut inte trot det men om jag inte hade testat hade jag väl levt hela livet utan beg-och-dalbanor som är såååå roliga!