Wicca

Här är en till!

Om jag ska kalla mig något blir det dock snarare pagan än wiccan, Wiccna är ett begrepp mer som leder till fler fördomar och förutfattade meningar hos andra känner jag. Å andra sidan stämmer jag nog in på vad Banansmoothies vänner kallar en bitsie.

I allafall, känner igen mig i det Banansmoothie skriver. För mig ska också religionen vara något som kommer "inifrån". Jag tror inte på "Guden och Gudinnan"  direkt, utan mer på att det finns olika energier (i brist på bättre ord) i universum, som vissa manifesterar till olika gudomligheter, och att det finns en kraft som genomsyrar allt. För mig är den kraften, efter förlossningen med min dotter, kvinnlig och skapande.
I mitt privata pantheon finns gudomligheter från flera religioner, men särskilt den nordiska och den keltiska. Vilka i och för sig sammanfaller bra med varandra och i vissa fall kan ha gemensamt ursprung...

Jag brukar f ö göra egna ritualer. Läser mycket litteratur om naturreligioner och liknande och så startar man någonstans och fortsätter på ett sätt som känns bra. En ritual kan gå till på olika sätt, huvudsaken är att du skapar någon form av "connection" dit du vill få fram dina tankar/känslor/dyrkan och har fokus på det...

Av gudomar gillar jag det ur-nordiska Nerthus. En möjlig betydelse av hennes/hans namn är att det faktiskt är keltiskt, typ "den kraft som om våren väcker liv". Detta tillsammans med att det möjligtvis är en gudom med både manliga och kvinnliga aspeketer , Nerthus kan ha blivit Njord, (men främst innehavare av Moder Jord-konceptet) passar mig också...

Alltså, nu är jag gammal religionshistoriker. Man kan ju se alla olika gudomar som aspekter av varandra om man vill...

Men, de som forskat kring nordens tidiga religionsutövning i Norden har framkastat teorier om att Njord är egentligen är samma namn som Nerthus.  Nerthus är ju en latinsk form, det var den romerske Tacitus som först nämde den gudomen vid namn, tror jag. Då som moder jord-aktig gudinna hos nordborna. Njord och hans barn Frej och Freja är ju som bekant av annan släkt än asagudarna fast de levde med dem, och de bör ju ha haft en mor också. Kanske sammansmälte Nerhus/Njord till bara Njord? Fruktbrahetsgudomar är de ju allihop...

Ett av mina starkaste ritualminnen är när jag tog kontakt med min då ofödda dotter när jag väntade henne. Det var en helt egenskapad ritual - även om det säkert påminner om nåot andra gjort. Och det var något jag gjorde innan jag började kalla mig Pagan  öht. Fast jag har ju alltid haft en dragning ditåt...
Det var sååå häftigt, och jag var helt skakis efteråt, men så lycklig! Det var på sätt och vis som att hon föddes redan då (jag var i femte månaden - då traditionen säger att "själen" flyttar in i barnet i magen). Det var ett minne jag kunde frammana hela tiden sedan när graviditeten kändes jobbig och oron kom smygande. Minnet av den connection vi gjorde då är nästan lika stark som när hon första gången låg på mitt bröst och våra ögon möttes sekunderna efter att hon föddes (och det var då jag blev pagan på allvar).

Apropå "sanna" sättet och sanning i allmänhet. Jag tror att man ska akta sig för att att söka efter den ultimata sanningen. Sanning är ett godtyckligt begrepp när det komemr till religiositet. vad som är sanning för mig behöver inte vara det för någon annan.

Men boktips är alltid bra. Man ska läsa massor, så att man har en bank att sovra ifrån sedan. Men man ska ha huvudet med sig när man läser och verkligen tänka nogaefter vad man anammar och varför man anammar just det.

Jag bor mitt i trollskogen... Bland de Blå Bergen.
Ovanför mitt hus reser sig ett berg där det enligt sägnen ligger en jätte och hans väktare, en drake, och sover. Berget är fullt av små grottor och gamla gruvhål, och här växer skogen tät. Räv, lo, bäver, rådjur och en och annan varg på besök huserar där. Skogen är full av spännande och användbara örter och växter. På andra sidan vårt hem, ca 200 m bort, porlar en bred grund bäck, full av bäcköring, grodor och konstiga små vattenväsen. På vår sida bäcken bor de snälla trollen. På andra sidan bor de inte fullt så snälla. Det har min dotter berättat, och det stämmer säkert.
Kan man göra annat än dyrka naturen och dess väsen och krafter på ett sådant ställe?