"Intuition" mor/barn

jag tror absolut att det är intuition men tyvärr är det inte alla som lyssnar på den!

Det troligaste är att det handlar om en.wikipedia.org/wiki/Confirmation_bias

Jag vaknar ofta innan barnen börjar gråta när de vaknar. Sonen blöder en del näsblod på nätterna, och helt plötsligt vaknar jag och går upp till honom. Då har han precis vaknat till och upptäckt att han blöder.
Maken brukar ifrågasätta om barnen verkligen vart uppe på nätterna, han hör dem ju nästan aldrig

R Franklin: Jag har läst din wikipedialänk och det är inte så att jag selektivt minns att jag mådde dåligt/ drömde/ vaknade etc eftersom detta inträffat innan jag fått vetskap om mitt barns tillstånd. Däremot kan jag ju inte påstå att jag INTE hade haft en speciell dröm eller känsla fall barnet mått bra. I valet mellan att lyssna på min intuition när det gäller mitt barn, och att med bakgrund till din wiki-link ignorera min känsla, är valet ganska enkelt, vilket du säkert förstår.

Mummy: Det är många kvinnor i min närhet som vittnar om samma fenomen! Att man vaknar strax innan barnen börjar kräkas eller gråter och liknande.

Naturligtvis inte. Det betyder bara att jag väljer att lita på min instinkt (inte ens du kan väl förneka förekomsten av instinkter, trots att dessa kan vara svåra att påvisa).

Varför skulle jag inte kunna göra det? Tills dess någon kan påvisa att deras instinkt/intuition är bättre än slumpen, är den knappast något att bry sig om eller hur?

Jag har litat på min intuition mot läkare och fått rätt också för den delen. De har tex varit snabba med att skriva ut antibiotika när jag inte har tyckt att det verkat som att mitt barn har behövt det. Efter på tryckningar från min sida om provtagning osv så har det visat sig att de inte behövt antibiotika. Så jag litar på min intuition i alla fall.

Jodå - jag har varit med om liknande, fast hittills mest åt andra hållet. Jag har mest haft sådan intuition med min mamma och varje gång har jag haft svårt att lita på känslan men också svårt att vifta bort den.
Sist det hände kände jag plötsligt en stor oro för henne, så pass att jag faktiskt segnade ner i trappan hemma och var tvungen att ringa och kolla hur det var. Inget svar, vilket förstås gjorde mig ännu oroligare. Men - jag ringde min syster och frågade om hon visste något, och hon hade pratat med mamma bara en halvtimme innan, och då var allt bra.

Jag ringde mamma igen, pratade in på telefonsvararen och bad henne höra av sig eftersom jag plötsligt blivit orolig och jag berättade vilken tid jag blivit orolig. Hon ringde dagen efter från sjukhuset - hon hade svimmat av när hon gått ut, fått kramper och förts till sjukhus. Väl där hade hon fått hjärtstillstånd vid samma tidpunkt som jag segnar ner i trappan av oro. Jag blev alldeles tyst.

wow Moster Ia, tack för att du delade med dig av detta. Jag hade börjat känna mig som en "kuf" som ens startat denna tråden, att mina erfarenheter förklaras av slump och hjärnspöken som tillskrivs egenskaper utifrån mitt eget önsketänkande. Men nu vet jag att jag i varje fall inte är ensam

Hoppas att din mamma mår bra nu.

Du behöver inte känna dig som en kuf. Effekterna av confirmation bias har nog alla fallit för någon gång. Är det inte roligt att få veta hur saker och ting egentligen hänger ihop? Att det skulle vara någon slags övernaturlig koppling bör ju låta lite suspekt även för dig.

Övernaturlig? Jag menar att kopplingen mellan mor/barn är högst naturlig, bland det mest naturliga som finns!

kalla den naturlig om du vill. Poängen är att det du kallar koppling sannolikt är effekten av slumpmässiga sammanträffanden.

Kan du ärligt säga att du aldrig känner oro utan att något är fel med dina barn eller att dina barn aldrig mår dåligt på något vis utan att du "känner av det"?

Sen finns det kanske tillfällen då det inte är slumpen utan att du undermedvetet registrerat något och du känner oro som du inte kan sätta fingret på som sedan visar sig vara befogad.