Problem med skolan och lärarna, mitt barn mår dåligt...
Hej,Jag har ett barn som går i sexan. När h*n skulle börja femman flyttade vi, så mitt barn har gått i denna klass i snart två år.
Mitt barn var mkt orolig inför flytten och har alltid haft svårt för nya situationer.
Men det gick ändå över förväntan det här med att byta klass, i alla fall när det kommer till kamraterna i klassen. Lärarna är det värre med.
Redan efter ett par veckor i den nya klassen började lärarna tjata och gnälla att mitt barn inte visade engagemang. De gnällde att h*n måste ta kontakt med vännerna osv. Men jag sa att mitt barn är alltid en "åskadare" i början, eller rättare sagt så observerar h*n sin omgivning och situationer innan h*n känner sig hemma. Ser inget fel med det. Alla är vi olika. Men lärarna hade inte så mycket förståelse över detta, fick jag en känsla av.
Har fått flera tlfnsamtal om att mitt barn inte visar sina kunskaper ordentligt. Läxor görs inte ordentligt och arbeten lämnas inte in.
Jag har pratat med mitt barn om detta mkt. Och i skolan har de också pratat med h*n.
För några veckor sedan gjorde mitt barn ett arbete i geografi och lämnade in det till läraren. Efter någon vecka kom läraren fram till mitt barn och frågade varför h*n inte hade lämnat in arbetet. Läraren hittade inte arbetet
För några veckor sedan hade mitt barn även i läxa att skriva en saga. H*n ville inte göra det, men jag tjatade och uppmuntrade och tvingade h*n att göra läxan. När mitt barn väl började skriva så glödde nästan pennan, och det blev en jättefin saga. Jag kände mig mkt stolt över h*n.
Igår kallade två lärare mitt barn till ett möte på morgonen. En av lärarna hade då frågat "Vem har skrivit den här sagan?" När mitt barn sa att det hade h*n gjort, ifrågasattes det varför h*n inte skriver så bra i skolan.
När mitt barn kom hem från skolan i går var h*n helt förstörd. H*n gick och la sig, var apatisk och bara stirrade i ett par timmar. Efter ett tag brast det och h*n grät och grät och berättade detta för mig. H*n sa att h*n ´känner sig oduglig och är orolig över att bli arbetslös som vuxen.
I natt sov h*n ingenting och i morse var h*n kritvit i ansiktet. Jag lät h*n faktiskt stanna hemma. Lärarna blir väl tokiga, men jag kunde inte tvinga iväg mitt barn när jag ser hur dåligt h*n mår.
Lärarna gnäller att de är sååå oroliga över att mitt barn inte har någon arbetsmotivation och att h*n inte presterar. Men hur ska h*n hitta motivationen när de bara klagar..och sedan när h*n gör något bra så slarvas det antingen bort, eller så ifrågasätts det pga att det är för bra?
Som jag har jobbat med att stärka mitt barns självkänsla genom åren, och nu känns det som att allt har raserats.
Jag är så orolig för mitt barn och vet inte vad jag ska göra.
Jag har i alla fall kontaktat lärarna och vi ska boka in ett möte för att prata. Jag kan inte tolerera detta längre, känner jag. Bägaren har runnit över..
Känner mig ledsen och var tvungen att skriva av mig lite. Finns här någon som har varit i en liknande sits? Antingen som förälder, eller som lärare?