Waldorf-skola?
Jag och maken har bestämt att vår unge - liksom sin pappa och hans överkreativa och superintelligenta bröder - gå i Waldorfskola.
Det känns helt självklart. Visst har Waldorf sina brister (Maken stavar som en efterbliven femåring, men är å andra sidan skitbra på ALLT annat) och ingen skola är perfekt.
Men synen på lärandet, synen på barnet och intresset för att utveckla varje barns individuella talanger och behov lockar. Och att fokus ligger på kreativitet och skapande känns självklart då vi båda är konstnärer.
Maken berättar om lektioner ute i skogen, om hur de byggde och skrev sina egna böcker, sina egna instrument, sina egna leksaker och t.o.m sitt egna klassrum.
Han berättar om hur förstaklassare lekte med niondeklassarna som om det var helt naturligt och hur speglar saknades och om hur alla fick se ut som de ville utan att någon reflekterade.
Han berättar om den hemlagade ekologiska och vegetariska maten och om drakrollspelen de hade varje år. Han berättar om lugnet, om bristen på stress, om hur kunskap leks fram.
Han berättar om glädje och om LUST att lära. (något som följt honom hela livet, karln kan allt han provar på)
Dessutom är Waldorfelever (generellt):
- mer öppensinnade (än elever från andra skolor) mot minoriteter såsom invandrare, homosexuella, människor med funktionshinder osv.
- MINDRE toleranta mot nazism och rasism.
- har bättre självkänsla och självbild.
- mer kreativa och villiga att lära.
osv.
Jag är liksom såld.