ni är så jäääävla pinsamma!!!

Min styvdotters mamma är verkligen inte att leka med, hon är sjuk i huvudet på riktigt och att se hur det påverkar styvdottern ( och indirekt även mina barn, ja faktiskt hela vår familj) är fasen inte kul nånstans.

Dottern dras in i mammans sjuka föreställningar och har det mycket, mycket kämpigt med att få alla bitar att falla på plats då mamman hela tiden drar ner henne i sitt kaos.

Jag tror att det är lite som med Änglarum, det framstår som jättevanligt med PSD eftersom det samlas föräldrar här i forumet som varit med om samma sak och behöver få prata med andra i samma sits. Vi styvföräldrar som brottas med problem med styvbarnen (egentligen då inte barnet i sig, utan deras bioförälder) gör på samma sätt; samlas och ältar av oss.

I de allra flesta fall lyckas trots allt de vuxna komma överens och de allra flesta föräldrar, styv eller bioföräldrar, vill sina barn väl och gott.

Nej, det är riktigt riktigt illa att prata skit om andra i barnets närhet. Oroligt lågt.
Min styvdotter kommer till oss varannan vecka full med skräp från sin mamma, men aldrig att vi säger något tillbaka i samma stil, så gör man bara inte.

Det handlar inte om vi försöker vara bättre, det är bara det att tösen älskar ju sin mamma trots alla tokigheter och är i sin fulla rätt att göra det, precis som hon har rätt älska sin pappa. Inget blir bättre för henne om vi sitter här och svarar med samma mynt, det blir ju bara ännu jobbigare för henne.

En gång i tonåren satt min pappa och var bitter över skiljsmässan från min mamma. Flera år efter att de gått i sär träffade mamma en ny man, pappa blev ju inte glad över det precis och satt en kväll och talade om för mig vilken kärring hon var osv osv. Det gjorde ont att höra pappa säga så om mamma och det är inget jag tänker utsätta någon enda unge för.

Ah, ok

Man måste ju göra så gott man kan!

Sedan så är det ju så att när man slår ihop två familjer så tar det tid innan allt funkar, det kan ta upp till 10 år innan alla hittat sin plats i en styvfamilj har jag fått berättat för mig en gång.
Så har jag haft mina vanor men mina barn, mannen sina vanor med sin barn, så kommer det gemensamma och så ska man få det att gå ihop. Det blir en sjuhelvetes massa relationer i en sådan konstellation att ta hänsyn till och det är banne mig inte lätt. Och det blir inte lättare om det då finns ett ex med i bilden som inte drar sig för fula knep och använder barnet som slagträ i en konflikt.

Jag tycker inte att man är skyldig att älska sina styvbarn som sina egna, de är inte heller skyldiga att älska sina styvföräldrar. Det räcker gott med vanligt hyfs och att visa varandra respekt och accepteras som delar av en ny familj.

Kommer det sedan älskakänslor så är ju det bara en bonus .