Vi som längtar efter plus efter missfall del 3

Min fru har under hela uppväxten känt att hon aldrig vill ha barn, hon har inte kunnat se sig själv som Mamma. Sedan har det under senare år ändrats och för 1,5 år sedan fick vi får underbara dotter. Min fru blev gravid väldigt snabbt - första försöket och allt flöt på bra förutom att hon hade en jobbig graviditet. Vår dotter är nu våran ögonsten och verkligen det bästa som hänt.

I våras kom sedan min fru fram till att hon ville att vi skulle skaffa ett syskon, och även denna gången gick det väldigt fort och hon blev gravid på en gång. Nu har vi tyvärr gått igenom 2st missfall på kort tid, vilket tär något enormt på oss båda, men främst min fru.

Viktigt i sammanhanget är att min fru måste gå upp i vikt för att få sin mens då hon idrottar mycket, vilket gör att hon går upp till en vikt där hon inte alls trivs och inte kan löpträna på samma sätt som annars. Så det är dels både sorgen över att fått missfall 2ggr, men även det faktum att min fru inte trivs, kan inte springa som hon vill och dessutom gå igenom en tuff graviditet med alla hormoner som spelar spratt.

Jag är fullt övertygad om att vi måste försöka igen, problemet är inte att bli gravid, det lär hon bli snabbt igen, men oron att det ska bli ett ytterligare missfall och faktumet att min fru får skjuta framför sig tiden då hon inte kan leva som hon vill gör att hon tvekar. Hon vet inte om hon pallar det som krävs. Medans jag tror att det är det enda sättet att ta oss vidare.

Det verkar dock vara hyfsat vanligt med flera missfall. Vi vet även om att vi kan få barn, och ett perfekt sådant

Hur tar vi oss vidare, vad kan ni ge för råd till min fru?

Kanske ska tillägga att hon nu har alla förutsättningar för att bli gravid och att kroppen fungerar som den ska.. är bara tillfälligt som mensen uteblir och något som är mycket vanligt bland hårt idrottande kvinnor. Inget som påverkar förmågan att bli gravid eller att bära ett barn.

Men det är svårt att veta hur man ska bete sig som man.. är ju enkelt för oss att säga.. vi försöker igen. Men det är nog så tufft för oss män också, mycket känslor som går igenom oss också.

Det känns som ren och skär otur vi haft nu.. samtidigt som vi känner oss lyckosamma för vår underbara dotter.

Tack för era fina ord och goda råd. Det är ungefär så jag beter mig också, det blir en kombination av alla saker. Ge henne tid, lyssna mycket, ge henne lugn och ro för sig själv, ta mer ansvar för lillan, mer ansvar för hemmet osv.. och massa kärlek. Vi njuter varje dag av vår underbara dotter, utan henne hade situationen varit mycket mycket jobbigare.